Under helgens dramatiska utveckling i Venezuela har landets politiska kris nått en ny höjdpunkt. I ett överraskande besked utropade sig oppositionsledaren Edmundo González till landets legitima president, vilket skickade vågor av både hopp och oro genom det krisdrabbade landet.
I Venezuelas många exilkvarter, som blivit till små öar av den venezuelanska diasporan under landets långvariga politiska och ekonomiska sönderfall, väckte nyheten först jubel. Många trodde att USA:s president hade ingripit för att störta den sittande presidenten Nicolás Maduro. Glädjen blev dock kortvarig när det klargjordes att Trump inte avser respektera resultatet från valet i juli 2024, utan föredrar att behålla status quo med Maduros regim – samma krets av personer som Trump tidigare kritiserat för kopplingar till narkotikasmuggling och penningtvätt.
Efter det omtvistade valet i juli 2024 deklarerade landets valmyndighet Nicolás Maduro som segrare med knapp marginal. Situationen komplicerades dock när stora delar av det verkliga valresultatet läckte till oppositionen. Dessa uppgifter indikerade att González i själva verket hade vunnit en överväldigande seger över Maduro, vilket förstärkte oppositionens övertygelse om omfattande valfusk.
González hade inte från början sökt en ledande roll i Venezuelas politiska drama. Den naturliga oppositionsledaren var Maria Corina Machado, som nyligen tilldelades Nobels fredspris för sin kamp för demokrati. Efter att Machado diskvalificerades från att ställa upp i valet, accepterade den mer lågmälde González oppositionens nominering. Regimen tillät honom att kandidera, troligen i tron att han skulle utgöra ett mindre hot än Machado.
När omvärlden kritiserade valfusket reagerade regimen snabbt. En arresteringsorder utfärdades mot González, som tvingades fly till spanska ambassaden i Caracas i september 2024. Kort därefter flögs han till Madrid, där hans dotter sedan länge är bosatt. Maduro-regimen, som i Spaniens vänsterkoalition har sin enda europeiska allierade, accepterade tyst denna utveckling.
Situationen kompliceras ytterligare av USA:s begränsade inflytande i Venezuela. Trots uttalanden om att ”styra Venezuela” saknar USA reella resurser att genomdriva en regimförändring. Den militära makten i landet kontrolleras fortfarande av regimens starke man, inrikesminister Diosdado Cabello, som hittills inte visat några tecken på att samarbeta med vare sig oppositionen eller USA.
I ett tal till folket på söndagen berörde González de faror som uppstått i den kaotiska situationen: ”I egenskap av Venezuelas president och republikens överbefälhavare vädjar jag till militärer och civila att försonas och verka för att bygga upp landet på nytt. Det första steget är att frige alla politiska fångar. Vår enda lojalitet är mot vår författning och det enda legitima styret är det som utsetts av folket i fria val.”
Venezuela befinner sig sedan länge i en djup ekonomisk och humanitär kris. Under Maduros styre har inflation, matbrist och kollapsande infrastruktur tvingat omkring sju miljoner människor att fly landet. Denna massiva utvandring har skapat ett av världens största flyktingkriser i modern tid och påverkat hela regionen, särskilt grannländerna Colombia, Brasilien och Peru.
Den politiska utvecklingen i Venezuela följs noggrant av omvärlden, inte minst av regionala makter som Brasilien och Colombia, där vänsterledarna Lula da Silva respektive Gustavo Petro har intagit mer diplomatiska hållningar gentemot Maduro jämfört med sina företrädare. Även Ryssland och Kina, som har betydande ekonomiska intressen i Venezuela, särskilt inom oljeindustrin, följer situationen med stor uppmärksamhet.
Medan oppositionen fortsätter att hävda sin legitimitet baserat på valresultatet från juli, kvarstår Maduro vid makten med stöd av militären och säkerhetsapparaten. För Venezuelas befolkning, som i åratal lidit under en av historiens värsta ekonomiska kollapser i ett oljeland, fortsätter osäkerheten. Framtiden för landet hänger nu på ett ytterst skört politiskt tråd medan omvärldens hållning förblir splittrad.
18 kommentarer
Maduro har misslyckats med att förbättra livskvaliteten för venezuelanerna. Borde inte USA stödja oppositionen?
USA tycks ha andra prioriteringar just nu.
Det är intressant att höra hur situationen utvecklas i Venezuela. Hoppas detta leder till stabilitet för landets befolkning.
Stabiliteten i landet har varit en utmaning länge. Kan detta vara början till en förändring?
USA:s ställningstagande är förvirrande. Har de verkligen planer på att stödja Maduro efter allt som hänt?
Det verkar som om USA föredrar osäkerhet för att tillfredsställa andra intressen.
Det är tid för internationella organisationer att ingripa och bli förespråkare för demokrati i Venezuela.
Energiskt överens!
Venezuela har dragit sig genom en långsam förfallprocess. Nu verkar det som om situationen är på väg att eskaleras.
Ja, och det är oroväckande för hela regionen.
Den venezuelanska diasporan har lidit mycket. Än en gång ser de ingen förändring.
Det är tragiskt att de inte får det stöd de behöver.
Att González utropade sig själv till president känns som en desperat handling. Kommer det att påverka situationen positivt?
Det är väntat i en sådan kris, men om det verkligen kommer att ändra någonting är osäkert.
Återigen ser vi att USA:s politik är inkonsekvent. Det är svårt att veta vilket stöd man kan förlita sig på.
Det är ett återkommande problem som skapar osäkerhet i internationella relationer.
Vad kommer nästa steg vara för oppositionen? De har stöd, men kommer de kunna övertala USA?
Det är en svår balansgång. Oppositionen behöver stöd både från utlandet och inom landet.