Befolkningskollapsen: En global utmaning
Ekonomiprofessor Jesus Fernandez-Villaverde varnar för en kommande befolkningskollaps. Under ett besök i Stockholm för Nobelfirandet diskuterar han den globala nedgången i barnafödande. Han belyser extremfallet Sydkorea, där endast 0,7 barn föds per kvinna, vilket innebär en drastisk minskning av befolkningen inom bara två generationer. Även om det globala genomsnittet ligger på 2,23 barn per kvinna, argumenterar Fernandez-Villaverde för att den verkliga brytpunkten för en stabil befolkning ligger högre, runt 2,2 barn, och att FN:s statistik underskattar den senaste nedgången. Han menar att vi redan passerat tröskeln mot en minskad befolkning, en process som kommer att förändra världen drastiskt under de kommande 50 åren. Denna utveckling syns i både rika och fattiga länder, oavsett religiös eller sekulär inriktning.
Fernandez-Villaverde avfärdar tanken att den nuvarande nedgången i barnafödande bara är en tillfällig svacka orsakad av pandemi, krig och stigande levnadskostnader. Han påpekar att trenden har varit nedåtgående sedan slutet av 1960-talet och accelererat ytterligare runt 2014-2015, alltså före pandemin. Han lyfter fram flera möjliga förklaringar till detta, inklusive den allt svårare bostadssituationen för unga, sociala medier och orimligt höga utbildningskrav. Även om en mindre befolkning kan vara positiv för miljön, varnar han för att ekonomiska problem kan leda till att klimatfrågan prioriteras ned. Han exemplifierar med Spanien där ökade offentliga utgifter trots allt lett till minskade resurser på nästan alla områden förutom pensioner och sjukvård, en direkt konsekvens av den åldrande befolkningen.
Fernandez-Villaverde menar att politiska makthavare ännu inte förstått vidden av den globala befolkningsutmaningen. Han pekar på Japan, som länge haft en krympande befolkning, som ett exempel på ett land som trots detta bibehållit välstånd tack vare starka institutioner och god organisation. Frågan är om andra länder, som Mexiko och Brasilien, har samma förutsättningar för att anpassa sig. Han lyfter fram skillnader i barnafödande mellan olika länder, från Nigeria med 4,5 barn per kvinna till Sydkorea med 0,7. Sverige ligger på 1,4 barn per kvinna, den lägsta nivån någonsin.
Han betonar att kvinnor ska ha rätt att fritt bestämma över antalet barn. Samtidigt poängterar han att många kvinnor idag önskar fler barn än de kan skaffa sig. Han anser att orimligt höga utbildningskrav bidrar till att det tar längre tid att etablera sig och bilda familj. Sociala medier, menar han, försvårar även för unga att bygga stabila parrelationer.
Fernandez-Villaverde ser positivt på Sveriges satsningar på att underlätta för föräldrar, särskilt mammor, och tror att det är en bidragande orsak till att nedgången i barnafödande inte varit lika dramatisk i Norden som i andra delar av världen. Han framhåller vikten av en bättre balans mellan arbete och familj, något som saknas i exempelvis Sydkorea.
Slutligen betonar Fernandez-Villaverde vikten av att öka barnafödandet, om än inte drastiskt. Han menar att en nivå kring 1,8 barn per kvinna skulle underlätta för samhället att hantera den pågående befolkningsminskningen och dess konsekvenser. Han ser detta som en avgörande faktor för att säkra framtida välfärd och undvika en allvarlig kris.
