Får rätt mot kommunen efter fyra års strid: ”Det var inte värt det”

I slutet av 2020 köpte Gagik Markosyan en villa från 60-talet i Järfälla utanför Stockholm som han totalrenoverade. Den slitna fasaden var i behov av uppfräschning.

”Den var solblekt och det fanns en del mögel. Men eftersom det är en putsfasad så är den svår att tvätta. Därför valde jag att måla om. Jag ville göra fint”, berättar Markosyan.

Han ansökte inte om bygglov för fasadrenoveringen, utan valde 2021 samma krämvita kulör som en granne använt, med tanken att detta skulle bidra till områdets estetiska harmoni. Kort därefter fick han ett brev från Järfälla kommun som meddelade att han brutit mot förvanskningsförbudet och inte agerat med den varsamhet som krävs för kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Kommunen krävde att han skulle återställa fasaden till originalutförandet och nekade hans efterhandsansökan om bygglov. Som skäl angavs att villan ingår i ett område som beskrivs i en kulturmiljöplan från 1999 och därför omfattas av särskilda regler för exteriöra förändringar.

Men Markosyan vägrade ge efter. Ommålningen hade kostat närmare 100 000 kronor och han beslutade sig för att överklaga kommunens beslut till länsstyrelsen, som dock avslog hans överklagan.

”Varje dag som jag kom hem och tittade på huset blev jag stressad. Jag har sovit dåligt. Och inte bara jag, hela familjen har påverkats av det här”, säger Markosyan om den påfrestande situationen.

I nästa steg tog han ärendet till mark- och miljödomstolen, som gav honom rätt. Under rättsprocessen drev kommunen linjen att färgen var vit, något som Markosyan bestämt tillbakavisar.

”Det är ett slags ljusbeige nyans, lite som vispgrädde. Den är väldigt snygg”, förklarar han och visar en sparad färgburk som bevis.

Vid ett besök i området framgår att många hus har snarlika ljusa kulörer, men att bebyggelsen knappast kan beskrivas som enhetlig. Trots detta hävdade kommunen under processen att Markosyans hus ”rent visuellt avviker avsevärt från originalutförandet och från övriga hus i området”.

Kommunen menade också att den ekonomiska aspekten – att det skulle bli dyrt att måla om – saknade relevans. De hävdade att information om detaljplan och kulturmiljöplan fanns tillgänglig på kommunens hemsida och att Markosyan borde ha kontaktat kommunen istället för att inhämta färgkoder från grannar.

Miljö- och bygglovsnämnden var dock inte enig i sitt beslut. Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna reserverade sig mot beslutet och ifrågasatte att en färgförändring från beige till en ljusare nyans kunde tolkas som att ett hus ”förstörs”.

Trots mark- och miljödomstolens beslut till Markosyans fördel valde kommunen att överklaga ärendet till Mark- och miljööverdomstolen. I början av 2026, efter närmare fyra års juridisk strid, fastställde den högsta instansen att ommålningen visserligen påverkar husets karaktär, men inte i sådan grad att den kan anses förvanskande eller ovarsam. Domstolen konstaterade att bygglov för fasadändringen kunde ges i efterhand.

”Jag är förstås glad. Men jag måste ändå säga att det inte har varit värt det. Hade jag valt en lite mer beige färg så hade jag sluppit allt det här eländet”, säger Markosyan som nu äntligen fått rätt efter fyra års byråkratiska turer.

Ahi Mardoukh (L), andre vice ordförande i miljö- och bygglovsnämnden, betonar att förvaltningen måste följa lagen men beklagar samtidigt den långa handläggningstiden. Han påpekar att Liberalerna ansåg att beslutet byggde på en alltför sträng tolkning av plan- och bygglagen.

”Man ska inte bryta mot lagar och regler, men ett hem är ett hem, inte ett museum”, säger Mardoukh.

Även nämndens ordförande, moderaten Björn Lindfors, uttrycker sympati med Markosyan och beskriver ärendet som ”absurt”.

”Jag känner med den här mannen. Jag är själv fastighetsägare. Det är jättetråkigt att det gick såhär långt. Samtidigt är jag glad över utfallet, både för hans och vår del. Nu får vi lättare att fatta beslut framgent. I någon mening blir det här prejudicerande”, säger Lindfors.

För Markosyan har processen varit både känslomässigt och ekonomiskt kostsam. Han berättar att han under perioder övervägt att sälja huset och flytta. Utöver advokatkostnader på cirka 35 000 kronor har han ålagts sanktionsavgifter på runt 90 000 kronor för att han vägrat följa kommunens krav på ommålning.

”Jag vet inte om det är möjligt att få tillbaka de pengarna, jag ska kolla det med min advokat”, säger Markosyan, som trots allt inte hyser någon ilska mot kommunen.

”Nej, jag trivs bra med att bo här. Det är bara just den här biten som jag är besviken på.”