Kinas exportstopp pressar Europa – LKAB växlar upp i Luleå

I bergstaden Luleå pågår en tyst revolution som kan omforma den europeiska metallindustrin. Statliga gruvjätten LKAB har satt siktet på att bli Europas ledande producent av sällsynta jordartsmetaller, ett beslut som markerar bolagets mest dramatiska strategiförändring på decennier.

På bolagets demoanläggning i Luleå arbetas det intensivt med att utveckla processer som ska göra det möjligt att utvinna dessa strategiska metaller som är avgörande för den gröna omställningen. Men vägen från demonstrationsanläggning till fullskalig produktion är kantad med utmaningar.

– Det absolut viktigaste är miljötillståndet, förklarar Ulrika Håkansson, affärschef för sällsynta jordartsmetaller vid LKAB, när hon beskriver de hinder som måste övervinnas innan visionen kan bli verklighet.

Sällsynta jordartsmetaller är en grupp om 17 grundämnen som trots sitt namn inte är särskilt sällsynta i jordskorpan. Det som gör dem speciella är deras unika magnetiska och elektriska egenskaper, vilket gör dem oumbärliga i modern högteknologi – från vindkraftverk och elbilar till smartphones och försvarsutrustning.

I dag dominerar Kina marknaden fullständigt med närmare 90 procent av den globala produktionen. Denna dominans har blivit en geopolitisk sårbarhet för Europa, något som blev smärtsamt uppenbart under pandemin och efter Rysslands invasion av Ukraina när leveranskedjor visade sig vara mer fragila än man tidigare trott.

LKAB:s initiativ kommer i en tid när EU intensifierar sina ansträngningar att minska beroendet av importerade råmaterial. Enligt EU:s Critical Raw Materials Act, som antogs tidigare i år, ska minst 10 procent av unionens årliga behov av sällsynta jordartsmetaller utvinnas inom EU:s gränser senast 2030.

– Vi har en unik möjlighet att etablera en inhemsk värdekedja för dessa kritiska metaller. De finns i vår befintliga gruvverksamhet och kan utvinnas som en biprodukt från våra järnmalmsgruvor, säger Håkansson.

Det som gör LKAB:s projekt särskilt intressant är att metallerna kan utvinnas från gruvavfall som redan finns i anrikningssanden från järnmalmsproduktionen. Detta ger projektet en tydlig hållbarhetsprofil eftersom det inte kräver ny gruvbrytning specifikt för dessa metaller.

Men frågetecknen inför en storskalig produktion är många. Förutom miljötillståndet, som kan ta flera år att få på plats, handlar det om finansiering av de enorma investeringar som krävs. Preliminära uppskattningar talar om investeringar på flera tiotals miljarder kronor för att bygga en fullskalig anläggning.

En annan utmaning är kompetensförsörjningen. Att bearbeta sällsynta jordartsmetaller är en komplex process som kräver specialiserad kunskap inom kemi, metallurgi och processteknik.

– Vi bygger upp denna kompetens från grunden i Sverige. Det finns ingen befintlig industri för detta här, så vi måste utbilda och rekrytera specialister samtidigt som vi utvecklar tekniken, förklarar Håkansson.

Demoanläggningen i Luleå spelar en avgörande roll i detta arbete. Här testas och förfinas de processer som så småningom ska skalas upp. Att få dessa processer att fungera effektivt och miljömässigt hållbart är nyckeln till framgång.

Projektet har också regionalpolitiska dimensioner. För Norrbotten, som redan genomgår en industriell transformation med etableringar inom grön stål- och batteriproduktion, innebär LKAB:s satsning ytterligare förstärkning av regionens roll som centrum för grön industriomställning.

Marknadens reaktioner på LKAB:s initiativ har varit positiva. Analytiker pekar på den strategiska betydelsen av att etablera en europeisk försörjningskedja för dessa metaller, särskilt i ljuset av den accelererande elektrifieringen av samhället.

Men vägen framåt är inte utan risker. Den globala marknaden för sällsynta jordartsmetaller är volatil och präglad av hård konkurrens, inte minst från Kina som kan använda sin dominans för att påverka prisbilden.

LKAB:s tidsplan anger att fullskalig produktion skulle kunna vara igång runt 2027, förutsatt att miljötillstånd och övriga förutsättningar kommer på plats. Om detta lyckas skulle det inte bara stärka Sveriges position inom råvaruförsörjning utan också betydligt öka EU:s strategiska autonomi inom ett område som blir allt viktigare för den gröna omställningen.