När fabriken som bär bygden försvinner – gerillagrupp slåss för att rädda 140 jobb

Den engelska koncernen lägger ner – nu kämpar Bispgården för sin överlevnad

I Bispgården står 140 kollegor tätt samlade i monteringshallen medan den influgna chefen harklar sig på podiet. Genom sina tunnbågade glasögon läser han ett pressmeddelande – på engelska. Förvirringen sprider sig snabbt bland medarbetarna.

”Ingen förstod vad han sa. Det blev panik”, berättar lackeraren Jörgen Dalmo när vi träffar honom en månad senare.

Den lokale vd:n tvingas till slut resa sig och säga det rakt ut: samtliga 140 medarbetare varslas med omedelbar verkan. Tillverkningen av bakgavellyftar flyttas till Polen i sommar.

Ett sus går genom salen. Chocken är total.

”Jag trodde inte det var sant. Folk grät. Många har jobbat här i 20-30 år”, säger Jörgen Dalmo.

Zepro, som tillverkat lastningslyftar till lastbilar i Bispgården i 55 år, är kommunens i särklass största privata arbetsgivare. Det forna familjeföretaget ägs numera av finländska börsnoterade Hiab och fungerar som en ekonomisk nod runt vilken övriga företag i området snurrar.

En kilometer bort får Anders Ljung ett pip i sin mobiltelefon. 71-åringen, som under fyra decennier varit spindeln i nätet i bygdens företagareförening, sjunker ner i en fåtölj. Han rätar snabbt på ryggen och börjar ringa runt till andra företagsledare i området. De formerar en etableringsgrupp – en slags gerillagrupp för att rädda bygden. Räddningsaktionen är inledd.

Bispgården följer höjderna ovanför Indalsälven, mitt emellan fjällvärldens turism och kuststädernas puls. Orten var en gång en myllrande järnvägsknut när nio stora vattenkraftverk uppfördes. När byggena avslutades och skogsarbetena försvann, förvandlades samhället gradvis till en utflyttningsort.

Men här fanns entreprenörsanda. När smeden John Westling 1947 startade en smidesverkstad, som senare skulle växa till Zepro, befann sig Sverige i en politisk dragkamp om glesbygdspolitiken. Staten gav å ena sidan flyttbidrag för att få arbetskraften söderut – samtidigt som man stödde företagsetableringar i norr för att hålla samman landet. Miljarder pumpades in i Norrlands inland under 1960- och 70-talen.

När Zepro byggde ny fabrik 1978-1979 fick de maximalt lokaliseringsstöd på 5,5 miljoner kronor. Dåvarande industriminister Nils G. Åsling (C) konstaterade senare att alla mål i bidragsansökan överträffats. Bakgavellyften blev en global succé, och den lilla röd-vitrandiga flaggan med ett Z på lastbilarnas bakstammar blev Bispgårdens signum.

Vi träffar Jörgen Dalmo i kökets renoveringskaos. Han och frun Marie flyttade 60 mil norrut från Kolmården, för jobbet och för lugnet. Han blickar över det utrivna badrummet som skulle bli det nya köket.

”Det var innan uppsägningen. Nu vet vi inte om vi har råd att renovera klart. Men jag vill bo kvar.”

Trots småföretagarandan har Bispgården tappat nära hälften av befolkningen sedan 1970. Ett rappat 50-talshyreshus har plywoodskivor i fönsterhålen – ingen ovanlig syn i glesbygds-Sverige. Men Zepros varsel av 140 personer i en ort med 700 invånare skänker ett blytungt allvar åt förfallet.

För att sätta det i perspektiv: 140 jobb i Ragunda kommun blir omräknat till Stockholms stad 30 000 – som om hela Ericsson i Kista, SE-banken, Nordea, Handelsbanken, Skanska, Securitas, H&M och Spotify tillsammans skulle slå igen.

Bispgårdens nästa största arbetsgivare har bara runt 20 anställda.

Snickeriföretagaren Rolf Borglund har åtta medarbetare. Han kryssar vant mellan maskinerna i snickeriet som han drivit sedan 1982.

”90 procent av min försäljning går till Zepro”, berättar han.

Plötsligt blottas något naket i hans ansikte när blicken fastnar på en nästan ny CNC-fräs – en miljoninvestering.

”Ja, om jag vetat…”, säger han tyst.

På frågan om vad han säger till sina åtta anställda, svarar han: ”Att jag gör vad jag kan. Vi gör också prefabricerade mindre byggnader, men det är en trög marknad.”

Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi vid Umeå universitet, forskar om strukturomvandling och bruksorters förvandling. Han reflekterar över tidigare etableringsstöd till Zepro:

”Det måste betraktas som lyckat att upprätthålla över 100 arbetstillfällen i en liten ort i Norrlands inland under decennier.”

Han fortsätter: ”Tidigare fanns en statligt aktiv och utjämnande modell med en tanke att hela Sverige skulle leva. Sedan, på 1990-talet, skedde ett systemskifte. Svensk regionalpolitik ersattes av en marknadsdriven politik som gynnar starka tillväxtregioner.”

”I dag står statsmakterna helt handfallna inför Bispgården. Väldigt mycket faller ner på kommunerna”, säger Rikard Eriksson.

Ragunda kommun har endast en anställd för näringslivsfrågor, som knappt jobbar med etableringar.

Anders Ljungs etableringsgrupp har snabbt ringat in ett mål: att få försvarsindustrin till orten i någon form.

”Försvarsindustrin har växtvärk”, förklarar Anders Ljung. ”Vi kan erbjuda 15 000 kvadratmeter yta, kunniga medarbetare och fantastiskt samarbete med gymnasieskolan som utbildar bristyrket svetsare.”

Gruppen har redan tagit kontakt med bland annat BAE Systems, Saab och Svenska kraftnät. ”Inom kort kommer ett stort bolag att besöka oss. Jag är försiktigt positiv”, säger Ljung.

Professor Eriksson är mer kritisk till situationen: ”Ju mer framgångsrika dessa lokala gerillagrupper är, desto mindre incitament får staten att ingripa, vilket skapar en ohållbar börda på individerna.”

”Ingen är längre systemansvarig. Bristen på beredskap för industriella kriser utanför storstäderna är ett av de största hoten mot Sveriges regionala stabilitet. Den leder ytterst till att Sverige slits isär.”

Samma dag som Jörgen Dalmo varslades steg moderbolaget Hiabs aktie med 2,1 procent på Helsingsforsbörsen.

Zepros vd i Bispgården avböjde intervju. Hiabs kommunikationsavdelning skriver i ett mejl att de stänger fabriken för att ”optimera tillverkningsavtrycket och öka effektiviteten” och att flytten till Polen görs för att ”säkerställa den långsiktiga konkurrenskraften”.