Kris i Ragunda efter varslet: ”Staten måste kliva fram”

Den 20 januari drabbades Bispgården i Ragunda kommun av ett chockartat besked när företaget Zepro varslat samtliga anställda. Nedläggningshotet har skakat om hela samhället och satt fokus på sårbarheten i glesbygdskommuner när större arbetsgivare drar sig tillbaka.

Kommunalrådet Anton Hammar (S) beskriver situationen som ”otroligt omvälvande” och har omedelbart aktiverat ett nätverk av myndigheter och organisationer för att hantera krisen. Arbetsförmedlingen, Trygghetsfonden, Tillväxtverket, Länsstyrelsen, Arbetsmarknadsdepartementet och Region Jämtland-Härjedalen har alla kontaktats.

”Kommunen är extremt sårbar vid extraordinära händelser. Vi har bara en anställd på utvecklingsenheten som ska syssla med allt från bemanning av badhus till näringslivsfrågor,” säger Hammar, som pekar på de begränsade resurser som finns lokalt för att hantera en sådan kris.

Hammar ser dock potentiella möjligheter i det nya säkerhetspolitiska läget. ”Jag förväntar mig att staten kliver fram, med tanke på Natomedlemskapet, och kräver att försvarsindustrin expanderar till fler orter för att skapa nationell redundans,” säger han. Kommunen har redan ansökt om projektmedel från Tillväxtverket för att stärka den lokala försvarsförmågan.

På den lokala ICA-butiken Forsen märks oron. Butikschefen Tove Guddingsmo känner personligen av situationens allvar – hennes sambo är bland de varslade. ”Det betyder otroligt mycket för många i bygden,” förklarar hon. Zepro har varit en betydande kund till butiken och bland annat köpt julklappar till sina anställda där under flera år.

”Men det är så här med stora internationella företag, det är sista raden som räknas,” säger Guddingsmo, som trots allt beskriver sig som ”en obotlig optimist”. Butiken genomför just nu ett generationsskifte där ett ungt par tar över verksamheten, vilket ger hopp om framtiden.

Inne på Zepro-fabriken råder stor oro. Lars Jonsson, ordförande för IF Metall-klubben, beskriver den chock som spred sig bland de anställda när varslet presenterades. ”Man trodde inte att det var sant. Det gick ett sus genom lokalen,” berättar han. Många har arbetat på företaget i 25-30 år och i vissa fall har båda makarna i samma familj sin anställning där.

”Ägarna skiter väl i oss. De ser ju bara pengarna. Så är det ju tyvärr,” säger Jonsson, men tillägger att han fortfarande lever på hoppet om att varslet ska dras tillbaka. Enligt Jonsson har liknande hot om nedläggning avvärjts tidigare.

Trots den dystra situationen finns ljuspunkter i lokalsamhället. Therese Eriksson, som driver hotell Älggårdsberget i Bispgården, har nyligen investerat miljontals kronor i verksamheten. Hon och hennes man har dessutom köpt den nedlagda skolan med planer på att renovera den till en mötesplats för olika generationer.

”Det är klart att det är ett tufft besked. Men vi kör på och tror på bygden,” säger Eriksson.

Situationen i Bispgården illustrerar en problematik som är vanlig i svenska glesbygdskommuner – när en stor arbetsgivare hotas blir hela samhället sårbart. Kommunledningen har nu fått ett akutbidrag på 100 000 kronor från regionen, men frågan är om det räcker för att hantera en kris av denna magnitud.

Nedläggningshotet mot Zepro belyser också ett större mönster där internationella företag fattar beslut baserade på lönsamhet utan att nödvändigtvis ta hänsyn till de lokala konsekvenserna. Samtidigt väcker det frågor om statens roll i att säkerställa livskraftiga samhällen i hela landet, särskilt i en tid av förändrad säkerhetspolitik och ett nytt Natomedlemskap.