Svensk bomarknad oroar finska experter

Den svenska bostadsmarknaden betraktas med oro från andra sidan Östersjön. I Finland råder en utbredd uppfattning att Sveriges hantering av bostadsfrågor präglas mer av politiska hänsyn än av pragmatiska lösningar för en välfungerande marknad.

Svenska hushålls höga skuldsättning har länge varit en källa till bekymmer bland ekonomiska bedömare. Skuldkvoten – hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst – har under flera år legat på historiskt höga nivåer runt 190 procent, vilket placerar Sverige i det övre skiktet bland OECD-länder.

Våra finländska grannar, som traditionellt har haft en mer konservativ inställning till belåning, ser med viss förvåning på den svenska utvecklingen. I Finland ligger motsvarande skuldsättningsgrad betydligt lägre, omkring 130 procent, vilket ger hushållen större ekonomiska buffertar vid räntehöjningar eller andra ekonomiska påfrestningar.

Bostadsmarknaden i Sverige har under de senaste decennierna präglats av strukturella problem. Nybyggnationen har inte hållit jämna steg med befolkningstillväxten i storstadsregionerna, vilket skapat ett underskott av bostäder och bidragit till kraftigt stigande priser – åtminstone fram till de senaste årens räntehöjningar.

Den finska kritiken riktar sig främst mot det svenska politiska systemets oförmåga att genomföra långsiktiga reformer. I Finland har man generellt lyckats bättre med att balansera utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden, trots att landet också upplevt urbanisering och demografiska förändringar.

Hyresregleringen på den svenska bostadsmarknaden är en annan aspekt som ofta lyfts fram i finländsk debatt. Det svenska bruksvärdessystemet, som begränsar hyreshöjningar i det befintliga beståndet, ses i Finland som ett exempel på hur välmenande politik kan skapa inlåsningseffekter och försvåra rörligheten på bostadsmarknaden.

Finansinspektionens införande av amorteringskrav och bolånetak har visserligen bromsat skuldsättningen något, men kritiker menar att åtgärderna kommit för sent och att de främst drabbar förstagångsköpare och unga, snarare än att lösa de grundläggande problemen.

Den svenska modellen med ränteavdrag har också ifrågasatts. Medan Finland successivt har fasat ut sina ränteavdrag, har Sverige behållit systemet trots att det anses öka hushållens incitament till belåning och därmed bidrar till prisuppgången på bostäder.

Bostadsbyggandet i Sverige har dessutom hämmats av komplexa planprocesser och höga byggkostnader. En byggentreprenör i Finland möter generellt färre byråkratiska hinder och lägre produktionskostnader, vilket avspeglas i ett mer kostnadseffektivt bostadsbyggande.

Riksbankens beslut att höja styrräntan för att bekämpa inflationen har under de senaste åren fått påtagliga effekter på den svenska bostadsmarknaden. Priserna har fallit från toppnivåerna 2022, och många hushåll med rörliga bolån har fått se sina boendekostnader öka markant.

Sveriges bostadspolitiska historia präglas av skiftande ambitioner: från miljonprogrammets storskaliga byggande under 1960- och 70-talen till det tidiga 1990-talets avregleringar och kommunaliseringar. Denna ryckighet kontrasteras ofta mot den mer stabila och långsiktiga bostadspolitik som förts i Finland.

Kommunernas roll i bostadsförsörjningen skiljer sig också åt mellan länderna. Svenska kommuner har ett formellt bostadsförsörjningsansvar men saknar ofta effektiva verktyg för att påverka bostadsbyggandet, medan finska kommuner generellt haft en mer aktiv roll i markpolitik och planering.

Trots kritiken finns det områden där Sverige ligger i framkant. Energieffektivitet och hållbart byggande är exempel där svenska lösningar studeras med intresse i Finland, liksom vissa innovativa boendeformer som kollektivhus och senior-bogemenskaper.

Den finska oron för den svenska bostadsmarknaden är inte ogrundad, men speglar också ländernas olika politiska kulturer och ekonomiska förutsättningar. Medan Finland ofta föredrar pragmatiska och teknikneutrala lösningar, har den svenska debatten tenderat att vara mer ideologiskt laddad, något som försvårat breda överenskommelser om bostadspolitikens inriktning.