Påverka din kroppskemi – bli piggare och få saker gjorda

I näringslivet är det många som längtar efter förändring – men trots åtskilliga försök förblir det samma gamla hjulspår. Detta fenomen är välbekant för psykologen Gabriella Svanberg som arbetar med att hjälpa människor att bryta invanda mönster.

”De flesta har försökt med olika metoder, gjort listor, satt mål och följt experternas råd. Men när ingenting tycks fungera behöver vi kanske titta djupare på vad som faktiskt händer i hjärnan,” säger Svanberg när vi träffar henne på hennes mottagning i Stockholm.

Det Svanberg kallar för ”signalsubstansmetoden” representerar ett annorlunda angreppssätt till förändring – ett som utgår från hjärnans biokemi snarare än enbart beteendeförändringar. Metoden bygger på kunskapen om hur olika signalsubstanser påverkar vårt humör, vår motivation och vårt beteende.

”Många försöker förändra sitt liv utan att förstå att deras biokemiska balans inte stödjer den förändringen. Det är som att försöka köra bil utan bensin,” förklarar hon.

Signalsubstanser som dopamin, serotonin och oxytocin spelar alla avgörande roller i vårt välbefinnande och vår förmåga att genomföra förändringar. Dopamin är särskilt viktigt för motivation och belöningssystem, medan serotonin reglerar humör och ångestnivåer. Oxytocin, ofta kallat ”kärlekshormonet”, är centralt för våra sociala band.

”Om du ständigt känner dig omotiverad trots att du egentligen vill förändras, kan det vara ett tecken på låga dopaminnivåer. Om du istället känner dig överväldigad av stress varje gång du försöker göra något nytt, kan det vara serotoninnivåerna som behöver justeras,” säger Svanberg.

Det revolutionerande med Svanbergs metod är att hon erbjuder skräddarsydda strategier baserade på vilka signalsubstanser som behöver stimuleras hos den enskilda individen. Detta kan variera kraftigt från person till person.

För att höja dopaminnivåerna rekommenderar Svanberg att dela upp större mål i mindre delmål och fira varje framsteg, även de små. ”Det ger hjärnan en kontinuerlig ström av dopaminbelöningar, vilket i sin tur skapar motivation att fortsätta,” förklarar hon.

För dem som behöver stabilisera serotoninproduktionen kan regelbunden motion, exponering för dagsljus och särskilda kostvanor göra stor skillnad. ”Många underskattar hur mycket vår kost påverkar våra signalsubstanser. Tryptofan, som finns i till exempel kalkon, ägg och banan, är en föregångare till serotonin,” påpekar Svanberg.

En annan viktig aspekt är den sociala dimensionen. ”Oxytocin frisätts när vi känner tillhörighet och närhet. För många som försöker göra stora livsförändringar kan stöd från andra vara avgörande. Att försöka genomföra förändringar i total ensamhet är att göra det onödigt svårt för sig,” säger hon.

Metoden har fått uppmärksamhet inom företagshälsovården där allt fler organisationer ser värdet i att hjälpa anställda att genomföra hållbara förändringar, särskilt när det gäller stresshantering och arbetsmiljö.

Lars Bergström, HR-chef på ett medelstort teknikföretag, bekräftar metodens effektivitet: ”Efter att ha arbetat med Svanbergs metod har vi sett en märkbar förbättring i personalens förmåga att hantera förändringsprocesser. Sjukfrånvaron har minskat och produktiviteten ökat.”

Trots framgångar understryker Svanberg att metoden inte ersätter traditionell terapi eller medicinsk behandling vid allvarligare tillstånd som depression eller ångestsyndrom.

”Detta är ett komplement som kan hjälpa människor att förstå varför de fastnar i vissa mönster. För vissa kan det vara tillräckligt att göra dessa justeringar, medan andra kan behöva ytterligare stöd,” förklarar hon.

Forskning inom neurovetenskap stödjer alltmer kopplingen mellan signalsubstanser och beteendeförändringar, och flera svenska universitet har visat intresse för att utvärdera Svanbergs metod i större skala.

”Det finns inget universalrecept för förändring. Varje hjärna är unik, och när vi förstår vår egen biokemiska profil blir det lättare att skapa förändringar som faktiskt håller i längden,” avslutar Svanberg.

För den som känner igen sig i frustrationen över misslyckade förändringsförsök kan signalsubstansmetoden erbjuda ett nytt perspektiv – ett där hjärnans kemi blir en bundsförvant snarare än ett hinder.