DN Debatt. ”Dissa inte vetenskap bara för att ni ogillar protester”

EU:s klimatpolitik under press från högerlobby och industrijättar

I höstas meddelade Alice Teodorescu Måwe (KD) att hon skulle rösta mot höga klimatmål med argumentet att de hotade vårt välstånd. På Expressen Debatt framförde hon att EU endast står för omkring 6 procent av de globala utsläppen och att både EU och Sverige minskat sina koldioxidutsläpp med cirka en tredjedel sedan 2005.

Detta argument kräver dock nyansering. EU är faktiskt världens fjärde största utsläppare av växthusgaser. Endast sex länder i världen står för mer än 2 procent av de globala utsläppen vardera. Detta innebär att i princip varje annat land kan betrakta sina egna utsläpp som försumbara. Problemet är att dessa länder tillsammans står för över en tredjedel av världens totala utsläpp.

När det gäller EU:s framgångar med utsläppsminskningar har vägen varit allt annat än okomplicerad. Den fossildrivna tankesmedjan ICCF förutspådde ekonomisk kollaps om Kyotoprotokollet genomfördes och hävdade att enbart Tyskland skulle förlora en miljon jobb årligen mellan 2008 och 2012. ICCF samarbetade med bland andra Timbros partner för att övertyga EU och nationella parlament om den förestående katastrofen och undergräva förtroendet för FN:s klimatpanel IPCC.

Trots detta drev EU igenom Kyotoavtalet, uppfyllde målen – och den förutspådda kollapsen uteblev. Ironiskt nog tar nu vissa av dem som motarbetade avtalet äran för dess framgång.

Samma typ av lobbyverksamhet är aktiv än i dag. I Storbritannien har tankesmedjan Institute of Economic Affairs publicerat en rapport som varnar för enorma kostnader för att uppnå klimatmålen, men helt ignorerar kostnaderna för att inte agera. Alla investeringar i omställning räknas som kostnader medan det fossila bränslesystemet förutsätts vara kostnadsfritt – att köpa en elbil betraktas som en kostnad, medan köp av en bensindriven bil inte gör det.

Detta är ingen slump. IEA och liknande tankesmedjor har under lång tid framställt IPCC:s klimatrapporter som en politiskt vinklad bluff. Europeiska politiker har länge stått emot dessa påtryckningar, men det politiska landskapet har förändrats.

Pressen ökar nu markant. Trumpadministrationen och amerikanska oljebolag har intensifierat sina lobbykampanjer för att motarbeta EU:s klimatåtgärder, delvis genom att försöka alliera sig med europeiska högernationalistiska partier. Heritage Foundation, som står bakom det vetenskapsföraktande Project 2025, knyter kontakter med Europas högerextrema. Även Heartland Institute, känd för att sprida vilseledande information om klimatet, har nyligen öppnat kontor i London med Nigel Farage som hedersgäst och en tidigare UKIP-ledare som VD. Tidigare premiärministern Liz Truss deltog också.

Tjeckiens förre president Václav Klaus har utsetts till ny chef för Clintel, en av Europas mest aktiva organisationer som ifrågasätter klimatvetenskapen. Han har angett att organisationen ska fokusera på att påverka EU:s energipolitik. Klaus har tidigare kritiserat mänskliga rättigheter i ett tal på Grand Hôtel i Stockholm, ett arrangemang där Sverigedemokraterna stod som värd och där Jimmie Åkesson och Nigel Farage gav honom stående ovationer.

Den konservativt kristna organisationen ARC arrangerar konferenser i London som blivit mötesplatser för högerpolitiker och oljelobbyister. Vid förra årets evenemang deltog bland annat SD-politikerna Björn Söder och Charlie Weimers. På scenen satt Jordan Peterson och Farage och förlöjligade klimatforskningen, även sådant som IPCC fastställt med hög vetenskaplig säkerhet.

Även i svenska medier märks trenden. Tidskriften Fokus publicerade nyligen en artikel som ifrågasatte klimatvetenskapen baserad på Elsa Widdings (SD) åsikter, bara dagar efter IPCC:s senaste rapport. På SvD:s ledarsidor beskrivs vetenskaplig bevakning av korallrev som ”högljudd miljöaktivism”, och moderata riksdagsledamöter hävdar att det pågår ”en subtil hjärntvätt” av svenskarna genom ”alarmistiskt färgade väderkartor”.

Få tycks förstå omfattningen av dessa förvillarkampanjer som pågått i decennier. Klimatförnekelse har alltmer kopplats till högernationalistiska rörelser och blivit en identitetsmarkör tillsammans med invandringsfientlighet och kritik mot public service. Det som tidigare var otänkbart har nu blivit vardag i debatten.

Trots att det är en minoritet som driver denna agenda har de oproportionerligt stor påverkan på samhällsdebatten. Public service måste stå emot dessa påtryckningar för att inte bryta mot sitt uppdrag. I en fungerande demokrati måste majoriteten orka bry sig och göra sin röst hörd.

Det är inte rationellt att avfärda vetenskap bara för att man ogillar klimatprotester. En högerpolitik utan vetenskapsförakt och extremism är fullt möjlig.