Klimatförhandlingarna vid COP29 i Baku, Azerbajdzjan, avslutades efter över 30 timmars försening med en överenskommelse, trots att många initialt trott att mötet skulle kollapsa. Överenskommelsen mottogs med stark kritik från flera utvecklingsländer, som uttryckte stor besvikelse över den bristande insyn och konsultationer under processen. Det centrala temat under förhandlingarna var behovet av ökat klimatstöd från rika till fattiga länder, där utvecklingsländerna krävde upp till 1300 miljarder dollar om året, medan det föreslagna beloppet snarare var 300 miljarder. Protesterna från länder som Samoa kan ses som indikatorer på de djupa sprickor som finns inom det internationella samarbetet kring klimatfrågan.
Trots de intensiva förhandlingarna och påtryckningar från FN:s generalsekreterare António Guterres, inte minst gällande Saudiarabiens motstånd mot att erkänna fossila bränslens negativa effekter, gick diskussionerna i stå. Saudiarabien och Arabgruppen blockerade viktiga inslag i avtalet, även om tidigare överenskommelser om att fasa ut fossila bränslen hade funnits. Dessutom misstänktes Saudiarabien och andra länder för att driva egen agenda vilket reflekterade över det geopolitiska maktspelet i bakgrunden. Denna komplexa situation ledde till en ökad känsla av frustration och maktlöshet bland utvecklingsländerna, som kände sig åsidosatta i de avgörande samtalen.
I stället för en jämn och rättvis fördelning av ansvar och stöd, uppstod det en situation där fattiga länder kände sig tvungna att acceptera ett lägre bud på 300 miljarder dollar under press. Denna känsla av att ha blivit ställda inför ett ultimatum speglas i uttalanden från medlemsländer, vilket förstärker misstankarna om att förhandlingsklimatet varit allt annat än konstruktivt. Det fanns en känsla av att avtalet var mer en halvsanning än ett verkligt åtagande, vilket lamslog hela den omfattande dialogen kring nödvändiga utsläppsminskningar och resursallokering.
Trots en preliminär överenskommelse med det lägre klimatstödet, kvarstod stora frågor om utsläppsminskningar och åtgärder mot klimatförändringar. Beslut om internationell handel med utsläppsrätter togs, men det centrala problemet om ambitionerna kring att minska utsläppen av växthusgaser förblev olöst. Den svenska regeringen välkomnade beslutet, men den delade uppfattningen bland ministrar och delegater om vilka specifika åtgärder som krävs för att upprätta en hållbar framtid visade på de motstridiga intressena i förhandlingarna. Ökande protester från både deltagare och aktivister ett klart tecken på den tysta frustration som genomsyrade mötet.
Det är också värt att notera att diskussionerna och förhandlingsstrategierna utvecklades under trycket av publikens uppmärksamhet och mediebevakning. Mot slutet av den utdragna processen kände många länder att de behövde ompröva sina ställningstaganden och anpassa sina krav. De spontana samtalen som uppstod efter den formella plenarsessionen illustrerar hur kritiskt det är att fortsätta samtalet även när de officiella strukturerna fallerar. Med mindre riskfyllda vägar till framgång har det föreslagits framtagande av nya arbetsprogram för att öka inspirerade initiativ kring klimatfinansiering.
Samtidigt som COP29 i Baku avslutades med delar av ett avtal, hade inte alla länder fått sin röst hörd på ett sätt som speglade deras verklighet och behov. De utmaningar som enades kring klimatfinansiering och utsläpp minskade snarare länderna till att särbehandlas och isoleras utifrån deras ekonomiska och politiska förutsättningar. Resultatet av dessa förhandlingar kan således ses som en fortsättning på den djupa åtskillnaden i förväntningarna från utvecklade och utvecklingsländer, ett tema som riskerar att förminska det kollektiva ansvaret i kampen mot klimatkrisen.
Avslutningsvis står det klart att klimatförhandlingarna i Baku, som en del av de större globala ansträngningarna för att tackla klimatfrågor, i stor utsträckning missade sina mål. Utmaningarna som kommer fram i dessa diskussioner belyser vitala områden som behöver Mer samverkan och förändringar, inte endast mellan stater utan också inom globala institutioner och utvecklingsbanker. Frågor om skuld, stöd och ansvar måste adresseras för att säkerställa att klimatfinansiering distribueras på rätt sätt, så att den kan stötta utvecklingsländernas klimatarbete utan att de riskerar att dras ner i skuldfällor. I ljuset av det globala klimatkrisens brådskande karaktär är behovet av en enad front starkare än någonsin.
