Under en två veckor lång förhandling mellan världens länder har ett nytt mål för ekonomiskt stöd till klimatarbete presenterats. Förslaget innebär en ökning av det årliga stödet från 100 miljarder dollar till 250 miljarder dollar, vilket dock är långt ifrån de fattiga ländernas krav på 1 300 miljarder dollar. Denna diskrepans har väckt stark kritik från representanter för de sårbara länderna. Marshallöarnas klimatsändebud, Tina Stege, uttryckte sin chock och besvikelse över att rika nationer inte visar mer handlingskraft när det gäller klimatåtgärder. Hon menade att utsikterna till verklig stödinsats är låg och att det känns som om de fattiga länderna bara får sympati utan reell hjälp för att hantera klimatförändringarnas konsekvenser.
Även Ali Mohamed, ordförande för den afrikanska förhandlingsgruppen, avfärdade förslaget som ”helt oacceptabelt.” Han påpekade att det föreslagna stödet skulle kunna leda till förluster av liv i Afrika och förvärra den globala situationen. Utvecklingsländers representationer har också vädjat om att det inte är rättvist att de ska hållas ansvariga för finansieringsmålet, vilket ökar trycket på dem att bidra. Sandra Guzman Luna, från Climate Finance Group för Latinamerika och Karibien, föreslog att den minimi belopp som måste anges bör vara 500 miljarder dollar för att anses vara ett framsteg. Fördelningen mellan statligt bistånd och lån är dessutom en central stridsfråga, där oroligheten för att lån kan bli tunga bördor för utvecklingsländerna kvarstår.
För tiden som förhandlingarna pågår har intresset från stora aktörer som USA, Kina och EU varit begränsat. Enligt källor är dock rika länder villiga att acceptera 250 miljarder dollar som en ny siffra, trots den skarp kritik som riktas mot den. Sveriges klimatminister, Romina Pourmokhtari, visade förståelse för reaktionerna från fattiga länder men underströk att EU har haft svårigheter att uppfylla sitt mål om 100 miljarder dollar årligen. Hon indikerade att diskussionerna skulle behöva fortsätta och att man måste överväga låga förväntningar i ljuset av tidigare misslyckanden.
Saudiarabien har, å sin sida, motsatt sig att referenser till fossila bränslen inkluderas i förslaget, vilket har påverkats av deras strikta agenda i förhandlingarna. Situationen kring dessa formuleringar har setts som en försämring av överenskommelser från tidigare år om att avveckla användningen av fossila bränslen. Romina Pourmokhtari har kodlat ett starkt förespråkande för att lyfta fram de negativa aspekterna av Saudiarabiens stall och diskussionernas stagnation. Hon har meddelat att alternativ finns i förslaget som skulle kunna driva förändring, men att det är kritiskt att den nuvarande förhandlingen inte får ge efter för Saudiarabiens krav.
Utöver frågorna om finansiering och fossila bränslen har det också förekommit motstånd mot att mänskliga rättigheter och jämställdhet inkluderas i klimatförhandlingarna. Saudiarabien och flera andra länder har verkat för att utesluta dessa formuleringar, något som har väckt allvarliga frågor kring vad som bör anses centralt i klimatfrågorna. Pourmokhtari har påtalat vikten av att hålla fokus på grundläggande frågor såsom finansiering och utsläppsminskningar, trots att det finns en klar aversion bland vissa länder att diskutera dessa ämnen.
Slutligen, trots den nuvarande diskussionens svårighetsgrad, har vissa forskare som Mathias Fridahl från Linköpings universitet kvar hållit en viss optimism. Han ser det föreslagna stödet som en kreativ kompromiss och förutspår att det kommer att finnas betydande tryck från både fattiga och rika länder för att höja ambitionsnivån när det gäller finansiering och utsläppsminskningar. Det implicerar att medan motstridiga intressen fortfarande präglar förhandlingarna, finns det potential för förändring och framsteg om parterna kan enas om sina mål och åtaganden framöver.
