delegater från nästan 200 länder samlades i Busan, Sydkorea, för att diskutera en potentiell global överenskommelse för att hantera plastproblemen. Trots en veckas samtal kunde deltagarna inte nå enighet om en strategi som skulle adressera de djupgående skillnaderna i perspektiv mellan länder som vill minimera produktionen av skadliga kemikalier och de som hellre ser en större fokus på att hantera plastavfall. Mötet leddes av ordförande Luis Vayas Valdivieso, som meddelade att man enats om att återuppta diskussionerna vid ett senare tillfälle för att fullfölja förhandlingarna.
Under förhandlingarna uttryckte flera delegater från länder som Tyskland, Portugal och Senegal att det nuvarande utkastet till avtal är för svagt och att det därför är viktigt att fortsätta diskussionerna. Dessa länder anser att en mer ambitiös strategi behövs för att effektivt bearbeta plastfrågan. Samtidigt fanns det miljöorganisationer, såsom Världsnaturfonden WWF, som menade att det vore bättre att gå vidare med en omröstning, där länder med mer progressiva mål skulle kunna anta en starkare text, även om alla länder inte höll med.
Eirik Lindebjerg, policychef på WWF, uttryckte frustration över att fler möten föreslogs som lösningen på plastproblemen. Han betonade att det som verkligen behövs är konkreta åtgärder för att stoppa nedskräpningen av plast. Lindebjerg hävdade att en tydligare väg framåt är nödvändig och att det inte räcker med att förlänga diskussionerna för att få till stånd en meningsfull förändring. Det råder en enad och kraftfull uppfattning hos många länder om att action är kritiskt, och de är beredda att driva på för minskade plastproduktionsnivåer.
Mer än 100 länder stödjer en ambition om att minska plastproduktionen, och flera pläderar för att fasa ut vissa typer av kemikalier och icke-nödvändiga plastprodukter. Denna enighet bland många mindre nationer utgör en motvikt till de större länderna som intar en mer konservativ hållning i jämförelse. Problematiken kompliceras av att de världens två största plastproducenter, USA och Kina, inte står bakom dessa mer progressiva mål, vilket gör det utmanande att nå en gemensam grundlösning på global nivå.
Skillnaderna i strategier och målsättningar mellan länderna markerar en djup klyfta i det globala samarbetet kring plastkrisen. Den pågående diskussionen belyser hur komplext det är att nå enighet i frågor som berör miljö och hälsa, där ekonomiska intressen ofta står i konflikt med behovet av hållbar utveckling. Frågan om plast och rörande kemikalier kräver ett medvetande om konsekvenserna av produktion och avfallshantering och en vilja att prioritera miljöskydd framför ekonomisk vinst.
Avslutningsvis indikerar mötet i Busan att det finns ett starkt intresse och en vilja från många länder att börja jobba mot minskad plastanvändning och produktion av skadliga kemikalier, men att verklig framgång beror på att de större spelarna i detta område, särskilt USA och Kina, kan mobileras för att engagera sig mer aktivt i processen. Det finns en bekräftelse på att globala insatser krävs för att hantera plastkrisen, men utan en snabb och omfattande åtgärd kommer situationen att fortsätta förvärras, med konsekvenser för både hälsa och miljö.
