Isobel Hadley-Kamptz: Ska Trump bli hela världens ofrivillige klimathjälte?

Oljekris kan vara möjlighet för klimatomställning

Sedan konflikten mellan USA och Israel mot Iran eskalerade har världsmarknaden för olja präglats av kraftig instabilitet. Priserna har svängt dramatiskt från dag till dag – upp när Donald Trump hotat att bomba iranska anläggningar, ned när samma president påstått sig föra konstruktiva samtal med iranska ledare.

En sak står dock klar: så länge Hormuzsundet förblir blockerat för de normala olje- och naturgastransporterna kommer priserna på fossila bränslen att ligga betydligt högre än tidigare. Ju längre konflikten pågår, desto mer kommer priserna att stiga när olika länders strategiska oljereserver börjar sina.

Som svar på denna situation beslutade den svenska regeringen nyligen om tillfälligt sänkta skatter på bensin och diesel. Ett beslut som kan betraktas som både klimatskadlig populism och potentiellt inflationsdrivande, men som är förståeligt ur ett valstrategiskt perspektiv med tanke på hur ”priset vid pump” dominerade den politiska debatten inför förra valet.

Många jämför nu den nuvarande situationen med oljekriserna på 1970-talet. Även då orsakades prischockerna av konflikter i Mellanöstern. Men en avgörande skillnad finns: idag har världen tillgång till alternativ till olja och gas som både kan bromsa klimatförändringarna och minska beroendet av instabila regioner och deras råvaror.

En del länder har redan förstått detta. Efter Rysslands invasion av Ukraina när EU beslutade att stoppa rysk gas, valde olika medlemsländer olika vägar. Medan Tyskland och Italien i huvudsak bara bytte gasleverantör, tog Spanien tillfället i akt att kraftigt utöka sina investeringar i vind- och solkraft. Resultatet syns nu – medan bensinpriserna ökat i hela Europa den senaste månaden har elpriserna i Spanien stigit betydligt mindre än i länder som fortsatt förlita sig på gas.

Liknande mönster kan observeras globalt. Pakistan, som genomfört omfattande satsningar på solenergi under senare år, drabbas mindre av Hormuzkrisen än många av sina grannländer.

Trots all kunskap om klimatförändringarna och deras redan påtagliga effekter verkar dock omställningen gå långsamt. Den globala oljekonsumtionen har fortsatt öka år efter år. De enda tillfällen då oljeförbrukningen faktiskt minskat globalt har varit under 1970-talets oljekriser, finanskrisen 2008 och coronapandemin – situationer där antingen oljepriset blivit extremt högt eller ekonomin drabbats av kraftig nedgång.

Paradoxalt nog kan därför Trumps konfrontation med Iran faktiskt bidra positivt till klimatomställningen – förutsatt att världens länder väljer att svara som Spanien snarare än som Tyskland.

För Sveriges del borde lösningen inte vara att subventionera fortsatt oljeberoende genom skattesänkningar. I stället behövs en acceleration av den energiomställning som borde ha påbörjats för länge sedan. För att lyckas med detta måste energifrågan frigöras från det polariserade kulturkrig som ofta präglar debatten och i stället behandlas som ett område för praktiska, pragmatiska lösningar.

I en sådan diskussion blir det tydligt att Sverige behöver satsa på både vindkraft och kärnkraft. Det är positivt att en första ansökan om att bygga ny kärnkraft nyligen lämnats in, och att regeringen äntligen presenterat ett förslag om hur lokalbefolkning ska få del av vinster från vindkraftsanläggningar. Förhoppningsvis markerar detta slutet på den ensidiga energipolitik som präglat innevarande mandatperiod, där förutsättningarna försämrats för investeringar i alla kraftslag utom just kärnkraft.

Men kärnkraft, hur viktig den än är, tar tid att bygga – tid som kanske inte finns, varken ur klimat- eller ekonomiskt perspektiv. Västvärlden ligger redan efter Kina, som genomför en imponerande klimatomställning inom både transportsektorn och energiproduktionen. Kina investerar överlägset mest i världen i ickefossil energi, inklusive kärnkraft, och dominerar marknaden för både elbilar och batterier.

På bilsidan ser vi hur europeiska och amerikanska tillverkare tvekar inför elektrifieringen, påminnande om hur Detroit på 1970-talet fortsatte producera bensintörstiga fordon medan japanska konkurrenter erbjöd bränslesnåla alternativ – en strategi som visade sig katastrofal på längre sikt.

Kanske kan Trumps oljekris bli den väckarklocka som krävs för att accelerera en nödvändig omställning, innan det är för sent.