Lisa Magnusson: Kan man verkligen spara en månadslön på att göra sin egen hummus?

I Sverige har råd om privatekonomi blivit något av en nationell besatthet, där självutnämnda experter gärna berättar hur andra borde hantera sina pengar. Detta fenomen har blivit allt mer framträdande i medielandskapet, med artiklar, böcker och reportage som utlovar enkla lösningar på komplicerade ekonomiska utmaningar.

Det senaste tillskottet i denna genre är Åsa Axelssons bok ”Matexperimentet”, en publikation som väcker frågor om rimligheten i de sparråd som presenteras. Axelsson har tagit sig an utmaningen att försörja en familj med två vuxna och två tonåringar på en matbudget om 1 000 kronor per vecka – mindre än en tredjedel av vad Konsumentverket rekommenderar för en sådan familjekonstellation.

Boken präglas av en viss excentrisk charm men lider samtidigt av bristande verklighetsförankring. Författaren föreslår bland annat att man kan höja barnbidraget genom en särskild ”grönsakscheck” på 200 kronor per månad och barn, ett förslag som framstår som både orealistiskt och svårimplementerat i dagens politiska klimat.

Axelssons spartips inkluderar att baka eget bröd med en surdeg man fått gratis, vilket enligt henne sparar hela 4 kronor på köpejäst. Hon rekommenderar även att skaffa älgben från bekanta jägare för att tillreda både kött och näringsrik buljong. Hemmagjord hummus, egenproducerad tomatkross och grönsaksodling i trädgården presenteras som självklara lösningar, liksom att begränsa kaffekonsumtionen till en liten kopp om dagen.

Denna typ av råd följer ett välbekant mönster i den svenska ekonomijournalistiken. Det är inte ovanligt att unga personer lyfts fram i reportage där de berättar om imponerande sparande, medan de bakomliggande förutsättningarna – som gratis boende hos släktingar eller anställning i föräldrarnas företag – endast nämns i förbifarten.

Liknande exempel syns i andra medier, där tips som att äta havregrynsgröt (Svenska Dagbladet, maj 2023) eller att sy barnkläder av avlagda plagg (Dagens Nyheter, maj 2024) presenteras som universallösningar på ekonomiska problem. Den gemensamma nämnaren är ofta en förenklad bild av ekonomiska utmaningar, där lösningen framställs som en fråga om individuella val snarare än strukturella förutsättningar.

Ett återkommande tema i denna litteratur är den till synes självklara insikten att man bör ”ha lägre kostnader än intäkter varje månad” för att bli förmögen – ett råd som knappast hjälper den som kämpar med låga inkomster och höga levnadsomkostnader.

Det som gör Axelssons bok särskilt intressant är hur hon försöker omdefiniera begreppet hushållning till att omfatta inte bara ekonomi utan även miljö- och klimathänsyn. För att illustrera sina poänger använder hon sig av en fiktiv motpart vid namn Anett, som får representera överflöd och slöseri. Denna litterära konstruktion blir dock snabbt förutsägbar när Anett snart övertygas av författarens vision.

Den centrala frågan som boken väcker, men aldrig riktigt besvarar, är om tidsåtgången för denna typ av intensiv hushållning faktiskt är ekonomiskt försvarbar. Författarens egen bakgrund, som hon beskrivit i sin tidigare bok ”Jag hoppar av ekorrhjulet”, avslöjar en viktig förutsättning – hon har lämnat arbetslivet för att bli hemmafru, vilket ger henne den tid som krävs för att genomföra dessa projekt.

För den genomsnittliga svenska familjen med två arbetande föräldrar blir den relevanta frågan om tidsbesparingen från att förvärvsarbeta verkligen kan kompenseras av hemmagjord hummus och egenbakat surdegsbröd. Den ekonomiska ekvationen blir särskilt tveksam när man beaktar inkomstbortfallet från minskad arbetstid.

I ett land med höga levnadsomkostnader och pressade hushållsekonomier finns ett legitimt behov av praktiska ekonomiska råd. Tyvärr tenderar genren att leverera lösningar som förutsätter privilegier eller livsval som inte är tillgängliga för alla.