Lisa Magnusson: Regeringen måste sluta ta sms-lån i barnens namn

Regeringens klimatpolitik: Marknadens omställningsvilja möter politiska hinder

Den fria marknadens tidigare förkämpar tycks ha tagit ett steg tillbaka i klimatfrågan. Högern, som historiskt har hyllat marknadskrafter och minimal statlig inblandning, uppvisar nu en anmärkningsvärd kursändring när det gäller klimatpolitiken.

Näringslivet signalerar tydligt sin vilja att inte bara följa med i den gröna omställningen utan att faktiskt leda utvecklingen. Detta är knappast förvånande – framtidens affärsmöjligheter finns i hållbara lösningar. Trots detta kan man observera att regeringen aktivt motarbetar denna utveckling, som om miljömedvetenhet plötsligt blivit en politisk belastning.

Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har positionerat sig genom att uttrycka: ”Jag är mer Bill Gates typ av klimatperson än Greta Thunberg.” Hon hänvisar till Gates optimistiska syn på teknologiska framsteg som lösningen på klimatkrisen. Men frågan kvarstår – hur kan dessa teknologiska lösningar förverkligas när regeringen skickar otydliga signaler till marknaden och subventionerar ohållbara sektorer?

Flygindustrin illustrerar tydligt denna problematik. Trots dess betydande klimatpåverkan fortsätter sektorn att åtnjuta omfattande statligt stöd. Regeringen har slopat flygskatten och erbjuder ekonomiska räddningspaket till olönsamma flygplatser. Samtidigt lider järnvägsnätet av årtionden av eftersatt underhåll och otillräckliga investeringar.

I ett uppseendeväckande uttalande har infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) till och med uppmanat svenska folket att välja flyget även för kortare sträckor. ”Vi har haft problem i Sverige med en vikande inrikesmarknad för flyget,” förklarade Carlson, och uttryckte oro över att myndigheter, företag och kommuner utvecklat resepolicyer som avråder från flygresor.

Regeringen kräver nu att statliga myndigheter ska redovisa hur de ”säkerställer färdmedelsneutrala tjänsteresor” – en formulering som i praktiken uppmuntrar till fler flygresor, trots att detta färdmedel genom politiska beslut gjorts artificiellt billigare än mer miljövänliga alternativ.

Den statliga inblandningen i marknaden för att främja flygindustrin står i skarp kontrast till den fria marknadsekonomi som högern traditionellt förespråkat. Detta representerar en anmärkningsvärd politisk paradox: samma partier som tidigare kritiserade statlig intervention i näringslivet driver nu en aktiv politik för att stötta specifika industrisektorer på bekostnad av klimatmålen.

Ett ansvarsfullt samhälle måste beakta inte bara dagens medborgares intressen utan även kommande generationers. Den nuvarande politiska linjen kan liknas vid ett ekonomiskt risktagande med framtida generationers resurser som insats.

Högern, som tidigare varit förespråkare för ekonomisk ansvarstagande och långsiktigt tänkande, tycks ha övergivit dessa principer i klimatfrågan. I stället för att låta marknaden driva omställningen mot ett hållbart samhälle, vilket skulle ligga i linje med traditionell högerideologi, väljer man att intervenera för att skydda etablerade industrier.

Begreppet ”färdmedelsneutral” framstår i detta sammanhang som ett retoriskt försök att dölja en politik som motverkar klimatmålen. Det skapar en illusion av valfrihet när regeringen i praktiken genom sina subventioner och skattelättnader styr medborgarna mot mindre hållbara transportval.

Marknadens vilja att leda den gröna omställningen möter därmed ett överraskande hinder – de politiska krafter som historiskt varit marknadens främsta försvarare. Denna utveckling reser allvarliga frågor om hur Sverige ska kunna nå sina klimatmål när regeringens politik aktivt motarbetar näringslivets omställningsvilja.

För ett land som länge positionerat sig som en klimatpolitisk föregångare markerar den nuvarande regeringens politik ett tydligt skifte. Det återstår att se vilka långsiktiga konsekvenser denna kursändring kommer att få för såväl Sveriges klimatåtaganden som för näringslivets gröna innovationskraft.