Under COP29, det nyligen hållna klimatmötet i Baku, Azerbajdzjan, införlivade landets president Ilham Aliyev en kontroversiell retorik genom att referera till nationens olja som en ”gåva från Gud”. Detta uttalande markerade en tydlig motsättning till klimatagenda, där värdlandet agerade utifrån sina egna intressen snarare än globala miljömål. Till utskottets överraskning fortsatte Azerbajdzjan också att sälja fossila bränslen, inklusive gas till Bulgarien, vilket visade hur landets ekonomiska intressen dominerade över diskussioner om att bekämpa klimatförändringar. Fossillobbyister vid mötet uppmanade även fattiga nationer att utnyttja sina egna fossila resurser, vilket ytterligare belyser klyftan mellan ekonomi och miljökamp.
En annan uppseendeväckande aspekt av COP29 var talibanernas närvaro, som under de senaste klimatmötena tidigare uteslutits på grund av deras brist på internationellt erkännande. Det azeriska initiativet att inkludera det talibanska regimet som observatörer under klimatkonferensen skapade uppståndelse och en känsla av opportunism kring deras inkludering. Talibannas miljöminister Matuil Haq Khalis uttryckte att deras deltagande är nödvändigt för att lyfta Afghanska röster, särskilt när landet är bland de mest sårbara för klimatförändringar. Denna dynamik avspeglade det komplexa samspelet mellan politik och miljömässiga utmaningar som karaktäriserar dagens globala klimatdiskussioner.
Det fanns till och med kulturella aspekter av evenemanget som framkallade både nyfikenhet och skepsis. En journalist från New York Times, Anton Troianovski, dokumenterade sin egen upplevelse av att ta oljebad i Naftalan – en berömd kurort känd för sina påstått helande egenskaper relaterade till råolja. Hans beskrivningar av att sänka sig ner i ett badkar fullt med olja mente inte bara att fira den lokala kulturen, utan speglade också det absurt symptomatiska i att föra in fossila bränslen i en klimatkontext. Berättelsen illustrerade paradoxer i en tid då världen kämpar för att begränsa fossilberoendet.
Historiskt sett har Azerbajdzjan även kunnat knyta sina resurser till skrivna berättelser om framgång, som inkluderar familjen Nobel, vars tidigare investeringar i landets oljeindustri en gång bidrog till nästan 10% av den globala oljeproduktionen. Robert Nobel, Alfred Nobels bror, investerade i Azerbajdzjan under en tid av oljeboom och idag förvaltar Nobelstiftelsen en förmögenhet som innehåller dessa oljepengar. Detta historiska perspektiv på landets energiresurser belyser den långvariga relationen mellan energi och finansiell makt, en verklighet som fortfarande dominerar Baku.
Under mötets gång var det också Argentina som fångade uppmärksamhet för sin snabba och förvirrande sorti från klimatförhandlingarna. Den argentinska delegationen, som reste en lång väg för att delta, lämnade plötsligt efter att utrikesminister Gerardo Werthein förnekade människans roll i klimatförändringarna. Landets politiska åtgärd att överväga en avskedande till Parisavtalet var särskilt ironisk då Argentina står inför allvarliga klimatutmaningar och är beroende av klimatbistånd för att hantera sina konsekvenser. Detta lyfter fram de friktioner som finns mellan åtgärder och kommunikation, samt det komplexa förhållandet mellan politiska beslut och verkliga miljöeffekter.
Azerbajdzjans lockelse av pengar syntes inte bara i den officiella agendan utan också i priserna som delegater ställdes emot. Med en kopp kaffe prissatt till över 80 kronor och hotellavgifter som nådde skyhöga nivåer blev det uppenbart att värdnationen tog tillfället i akt att kapitalisera på det internationella intresset. Dessa priser, som påstods utnyttja besökare från fattigare länder som deltar i mötet, väckte även ett etiskt dilemma och frågor om rättvisan i ekonomin runt klimatkonferenserna och behovet av att göra dessa forum mer tillgängliga för alla nationer.
Slutligen blev COP29 också en arena för de traditionella aktörerna som Saudiarabien, känt för sitt motstånd mot klimatinriktade åtgärder. Det rapporterades att saudiska delegater visade större motstånd och utmanade i förhandlingar mer än någonsin under detta möte, något som kopplades till den förändrade globala politiken under ledning av USA. Denna dynamik skapade en känsla av att det som tidigare var enigheten i kritiska klimatfrågor nu var splittrad och utmanad av geopolitisk aktivitet, vilket ytterligare försvårade möjligheterna att nå gemensamma mål i kampen mot klimatförändringar.
