Från barndomslekar till att utforska livets djup på scen

I Skövde växte alla barn upp, förutom ett. De andra flickorna i klassen blev längre, utvecklade former och intresserade sig för handboll eller punken, men inte Ada Berger. Hon stannade kvar i lekens värld när klasskompisarna började tala om pojkar.

– För de andra kom det naturligt att byta lekarna mot att prata om killar, men jag var tvungen att bestämma mig, berättar Ada Berger, idag en av Sveriges mest respekterade dramatiker och regissörer.

Hon beslutade sig för att ta farväl av barndomen en sommarfredag. Med almanackan som vittne lekte hon för sista gången, bland syrenbuskar med en lång slöja svepande bakom sig.

Berger, nu snart 50 år, sitter i en repetitionssal på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Gift, tvåbarnsmor och hyllad för sitt konstnärliga arbete. Men lekandet tog sig bara andra former i tonåren.

– Jag hade en vän som bodde på samma gata och jag… brukade gå dit utklädd. Av någon anledning började jag också duscha där.

Hon förklarar att det var en slags outtalad humor i vännens familj, att hon dök upp som Rödluvan eller hantverkare utan att de kommenterade det.

– Jag tror det handlade om att flytta gränser och skapa luckor i det väntade, säger hon.

Utklädseln – ett familjarv

Utklädningskonsten var inte slumpmässig. Den kom från hennes mammas västgötasläkt, där Ada är döpt efter en förmodad hemligt lesbisk syslöjdsfröken född på 1800-talet, som på fotografier ses utklädd till allt från officer till andra gestalter. Också morfadern och hans släktingar hade samma vana.

Men Berger kommer från en familj med mångfacetterad bakgrund – på faderns sida fanns militära radiospanare anställda hos FRA. Mamman var påfallande lik Rod Stewart och gick till frisören med bilder på rockikonen för att bli klippt likadant. Hon växte upp i en handelsträdgård där generationer skött om växter.

– Jag växte upp där, det var fullt av glasskärvor i trädgården efter årtionden av växthusfönster som gått sönder. Det var en återkommande scen att jag trampade på glas och ropade på mamma som kom med pincetten.

Från prästutbildning till teaterscenen

Efter humaniorastudier i Lund bestämde sig Berger för att bli präst. Hon sökte efter de stora berättelserna, kanske inspirerad av konstnärsslektingen Astrid som målade ekumeniska ikoner där Moses, Strindberg och Buddha trängdes.

– Jag läste till präst men hoppade av. Jag minns att jag skulle hålla i en mässa och började ifrågasätta liturgin. ”Måste man säga så? Varför måste den saken stå där? Måste jag ha på mig en stola?”

Det som kunde framstått som en existentiell kris ledde henne istället till teatern – ett annat rum där man också samlar människor och utforskar de stora frågorna.

– Jag tycker mycket om kyrkor men besöker dem sällan. Jag tror att det är väldigt meningsfullt att grubbla över de stora frågorna och vara öppen för att saker kan vara större än vad de först verkar.

Helst osynlig bakom scenens framgångar

Ada Berger trivs bäst när hon inte syns. Hennes stora framgångar har ofta kommit när andra stått i rampljuset – Sissela Benn med ”Filippa Bark och döden”, Liv Strömquist med scenadaptionerna av serietecknarens böcker, eller Roland Paulsen med ”Orosdanser”.

– Jag är ganska blyg. Eller blyg är fel ord. Jag är inte rädd för att möta människor. Helst vill jag ju prata om det allra viktigaste, vara där det bränns. Men jag vill inte att det ska handla för mycket om mitt privata liv.

Hon berättar om sitt största konstnärliga fiasko i Malmö, när en musikal blev till ett obegripligt spektakel som slutade med total skam och en lång, planlös promenad i regnet.

– Framgång kan ibland vara opersonlig, men ett fiasko blir en del av ens historia.

Leken som arbetssätt

Berger har aldrig slutat leka. Hela hennes metod som teaterregissör bygger på en teori om leken som kontakt- och meningsskapande. Under repetitionerna för ”Bön för idioter” av David Wiberg sitter hon i skräddarställning på golvet i rosarandiga raggsockor, uppmuntrande och styrande samtidigt.

I en scen låter hon skådespelarna minnas saker, vilket förvandlas till en kreativ lekstund där de springer med utbredda armar som om de flyger. Även publiken dras med i leken.

– Jag såg i Louises ansikte att det gjorde något med henne att springa. Då kan det vara bra att kasta ut något till skådespelarna och se vad som händer. Om det funkar fortsätter vi leka med det och ser var vi hamnar.

Döden som ständig följeslagare

Döden återkommer ofta i Bergers föreställningar: ”Filippa Bark och döden”, ”Lagom nära döden”, ”Lilla döden hälsar på”, ”Liv och död Strömquist”.

– Dels blir ordet en skugga som följer publiken in i salongen, vilket blir en tacksam krock när man jobbar med humor. Sedan är det sällan en fysisk, slutgiltig död som det handlar om. Snarare är det en död ur vilken något vaknar, börjar röra på sig och får nytt liv.

Inför femtioårsdagen reflekterar hon över tiden som går allt snabbare.

– Jag fattar inte riktigt i vilken fas jag är nu. De sista tio åren har gått så otroligt fort, jag har inte hängt med. I vår tid ska man helst optimera allt, även åldrandet. Men kanske måste man bara stå ut med att vissa saker blir lite sämre? Det finns en sorg i att lämna något, men också en glädje i att ta emot något nytt.

Den 2 april har ”Bön för idioter” urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.