Afghanistans romkom-drottning: ”Jag vägrade stryka kyssen och sexleksaken ur manuset”

När kaoset i Kabul blev romantisk komedi – afghansk regissör utmanar schablonerna

När USA lämnade Afghanistan 2021 väntade regissören Shahrbanoo Sadat i 72 timmar på flygplatsen i Kabul för att bli evakuerad. De kaotiska scenerna när desperata afghaner försökte fly talibanerna blev också de svåraste att återskapa i hennes nya film ”No good men” – en romantisk komedi som blandar kärlek och uppror på tröskeln till talibanernas maktövertagande.

– Filmen är ett kärleksbrev till alla goda män jag känner. En hyllning till kvinnor och män som trotsar våld och förtryck och ändå hittar glädje och gemenskap, säger den 35-åriga Sadat, som själv spelar huvudrollen i filmen, under ett möte i festivalpalatset vid Potsdamer Platz i Berlin.

Den afghanska regissören är klädd i helsvart med stora pärlörhängen och bär en keps med filmens titel. Hon beskriver sig själv som ”naiv optimist”, utstrålar energi som ett mindre kärnkraftverk och har en smittande livsglädje trots allt hon varit med om.

Vägen till den röda mattan i Berlin har varit allt annat än enkel. Att sälja in en självbiografisk romantisk komedi från ett krigshärjat Afghanistan visade sig vara en stor utmaning. Flera europeiska filminstitut ifrågasatte projektet och undrade hur hon kunde föreslå en komedi när afghanska kvinnor kämpar mot talibanerna.

– Jag blev förbannad och tog det som en ren förolämpning. Jag är ju just en av de kvinnorna och vill skapa något nytt, berättar Sadat med eftertryck.

Efter mycket motgångar lyckades hon till slut finansiera projektet med stöd från flera europeiska länder, däribland Sverige genom Film i Väst. Filmen spelades in i Tyskland med en helt afghansk ensemble och blandades med autentiskt arkivmaterial från Kabul.

Handlingen kretsar kring Naru, den enda kvinnliga fotografen på Kabuls största tv-station. Hon är separerad från sin otrogne make och kämpar för att behålla vårdnaden om sin treårige son. Under ett uppdrag möter hon kanalens blyga och gifta stjärnreporter Qodrat, spelad av Anwar Hashimi. Han är först skeptisk till att arbeta med en kvinna, men blir alltmer imponerad av Narus yrkesskicklighet, särskilt när hon genomför en gatuenkät där kvinnor ger osminkade åsikter om männen i sina liv inför alla hjärtans dag.

Tillsammans ger sig de två kollegorna ut på fältet för att dokumentera Kabuls sista ögonblick av relativ frihet. I filmen är Qodrat vegetarian – inspirerat av Sadat själv, som slutade äta kött för tolv år sedan efter att ha sett otaliga bilder på lemlästade kroppar under sitt arbete på en tv-kanal i Kabul.

– Jag trodde att det bara var jag, men när jag följde några journalister under 2021 för research till filmen berättade de samma sak – de kan inte se kött, de kopplar det till döda människor, förklarar hon.

I ett särskilt laddat ögonblick i filmen anförtror sig Qodrat till Naru: ”Det är verkligen, verkligen svårt att vara en bra man i det afghanska samhället. Du blir hånad av andra män som delar samma mentalitet: att kvinnor är djur, att du måste ta kontrollen och vara chef, att varje kvinna i din familj ska vara rädd för dig.”

– Jag vill att filmen ska fungera som en motvikt till den ensidiga ”monsterbilden” av afghanska män, säger Sadat, som även passar på att kritisera patriarkatet i eftertexterna med en symbolisk bild av en taggig kaktus.

Den kyska kärleken mellan Naru och Qodrat kulminerar i en öm kyss – något Sadat tror är unikt i afghansk filmhistoria. Ännu mer kontroversiellt är scenen där Naru får en ljusrosa dildo i present av en väninna från USA, en gåva för att fira hennes nyvunna frihet som singel.

– Nästan alla skådespelare tackade nej på grund av kyss- och sexleksaksscenerna. Men jag vägrade stryka dem – jag ville inte längre censurera mig själv, berättar hon.

När huvudrollsinnehavaren hoppade av två veckor före inspelningen beslutade Sadat att själv axla rollen.

– Första inspelningsdagen gick jag in i autopilotläge, precis som i Kabul där man lever i ständig beredskap eftersom livet kan ta slut när som helst. Jag hade ingen teknik, gick bara på rent adrenalin. Miraklet inträffade när jag tittade på tagningarna i monitorn – det var första gången som jag verkligen såg mig själv. Som kvinna i ett patriarkalt och ultrakonservativt klansamhälle känner man sig ofta osynlig, säger hon.

Sadat föddes som flykting i Teheran efter att hennes föräldrar flytt från det afghansk-sovjetiska kriget. Familjen återvände till Afghanistan först efter terrorattackerna den 11 september 2001. Efter att ha utsatts för rasism i Iran möttes hon av misstänksamhet i landet hon aldrig tidigare besökt.

– Det var komplicerat, säger hon med ett snett leende. Mina föräldrar var typiska flyktingföräldrar – fysiskt och känslomässigt frånvarande, i överlevnadsläge. Ingen vuxen förklarade för mig att det jag utsattes för var rasism, så jag tog det personligt.

Väl ”hemma” i Afghanistan hoppades hon att åtminstone få gå i skolan – något som varit omöjligt i Iran. Men besvikelsen blev stor.

– Som stadsflicka från Teheran var det som att resa tillbaka i tiden. Det fanns varken el eller skola i byn. Först efter flera års övertalning fick jag börja i pojkskola i en annan dal – tre timmars klättring bort.

Till slut flyttade hon till Kabul och hamnade av en slump på filmskolan, där hon egentligen sökt till fysikstudier. Utbildningen var en besvikelse och hon blev till slut utkastad efter att ha kritiserat en lärare.

Till skillnad från många av sina regikollegor i Berlin har hon inga tidiga minnen av biobesök.

– Vi hade inte råd och i min familj var all konst förbjuden, till och med musik på bröllop. Dessutom fanns det ingen riktig biokultur i Afghanistan när vi kom tillbaka – bara några byggnader där de visade dåliga filmer från Pakistan och där missbrukare höll till. Ingen kvinna gick dit.

Första gången hon gick på bio var 2010, när hon fick ett stipendium till Frankrike. Där såg hon Terrence Malicks ”Himmelska dagar”, en film hon älskade trots att hon inte visste vem regissören var.

Genombrottet kom när hon deltog i den franska filmskolan Atelier Varan och insåg sitt kall.

– Allt lossnade för mig när min lärare sa: ”Du kan inte göra om Agnès Vardas mästerverk – du kan bara berätta din egen historia.” Det blev ett aha-ögonblick för mig, och så föddes idén till ”Wolf and sheep”, säger hon om debutfilmen som vann pris på Regissörsveckan i Cannes 2016.

Med ”No good men” vill Sadat också nyansera bilden av Afghanistan och utmana västvärldens tendens att romantisera tiden före talibanernas återkomst.

– Jag förnekar inte att talibanerna är Afghanistans största problem i dag, men det var inte heller någon dans på rosor under den ”demokratiska eran”, säger Sadat och syftar bland annat på den utbredda korruption som präglade landet.

– Jag vet att det finns goda män, men vi behöver fler – både i Afghanistan och i världen, avslutar hon.