Aldrig har klimakterieblinkningar till bäckenbotten och vallningar svängt så hårt

Peaches gör efterlängtad comeback med sin mest kraftfulla electropunk på över ett decennium

Efter elva års albumbortavaro återvänder den kanadensiska artisten Peaches med ”No lube so rude” – en samling låtar som både påminner om hennes banbrytande debutalbum och visar upp en artist som fortsätter att utmana samhällets normer kring ålder, kön och sexualitet.

Den 59-åriga artisten Merrill Nisker, mer känd som Peaches, har genom hela sin karriär varit en kontroversiell röst i musikvärlden. När hon i låten ”Fuck your face” sjunger ”I’m a horny little fucker and I’ll put you in a squeeze” slår hon effektivt hål på stereotypa föreställningar om kvinnligt åldrande i en bransch där kvinnor över 30 ofta betraktas som passerade.

Peaches slog igenom 2000 med albumet ”The teaches of Peaches” efter att ha flyttat från Toronto till Berlin, och blev snabbt en central figur inom electroclash-rörelsen tillsammans med artister som Chicks on Speed, Le Tigre och Miss Kittin. Som queerfeministisk ikon har hon lyckats med konststycket att förbli ett undergroundfenomen samtidigt som hon vunnit erkännande i bredare sammanhang.

I en tid av ökande kulturell polarisering framstår Peaches nya album som särskilt relevant. Medan dokumentärfilmen ”Teaches of Peaches” nyligen visade hur mainstream-kulturen närmat sig hennes uttryck – med öppet queera artister som Billie Eilish och Chappell Roan – pekar hon samtidigt på den pågående konservativa motreaktionen i USA, där Trump och MAGA-rörelsen arbetar för att rulla tillbaka en rad sociala och rättighetsmässiga framsteg.

Nya albumet kan beskrivas som en ”menopausversion” av hennes debutplatta – i positiv bemärkelse. Med rader som ”My hanging titties hit like the punch” tar hon tydligt ställning mot ålderism, medan titelspåret blir en lovsång till glidmedel, ackompanjerad av trumpet, trombon och saxofon. Budskapet är tydligt: inte bara kroppar utan även samhället i stort behöver bättre ”smörjning” för att minska destruktiv friktion.

Det personliga är genomgående politiskt, med texter som explicit försvarar abort- och transrättigheter. Referenser till rättsfallet Roe mot Wade, Starlink, teknokrater och ”nepobabies” varvas med klimakterieblinkningar om bäckenbotten och vallningar – allt levererat med en rå energi som påminner om hennes tidiga verk.

Ljudbilden på ”No lube so rude” blandar kompromisslösa electrobeats och rockriff, men influenserna har blivit fler sedan debuten. ”Panna cotta delight” presenterar ett slickt soulstick, medan ”Grip” kombinerar industrimetall med dramatiska blåsinstrument. Låten ”Not in your mouth none of your business” ekar av electroclashens agitatoriska glansdagar och påminner om samarbetet med Chicks on Speed.

Musikaliskt visar Peaches sin mest intressanta sida när hon tillåter sig att vara sårbar bortom slagorden. Spåren ”Take it” och ”Be love” presenterar en mer melodiös och melankolisk dimension av artisten. Särskilt ”Be love” fyller det tomrum The Knife lämnat efter sig, med en episk och sorgsen stråkfinal som visar att Peaches fortsätter att utveckla sitt uttryck.

Performance och humor har alltid varit centrala delar i Peaches konstnärskap. På sitt sjätte studioalbum låter hon mer inspirerad, frän och dansant än på länge. Det senaste decenniets scenkonstuppdrag och spektakulära liveshower tycks ha gett henne ny energi för att formulera ett stridsrop präglat av större livserfarenhet.

I en tid när många artister tonar ner sina budskap för att passa in, fortsätter Peaches att vara en orädd och obekväm röst. Med ”No lube so rude” bekräftar hon sin position som en av electropunkens mest vitala och nödvändiga artister – en som vägrar låta sig begränsas av förväntningar kring ålder, kön eller kommersiell framgång.