I tunnlarnas djup: Teaterföreställning utforskar kontroll och förlust

Att lära sig köra bil handlar lika mycket om kontroll som förlusten av densamma. Körlektioner bär därmed en inneboende dramatisk nerv, vilket Alejandro Leiva Wenger utnyttjar till fullo i sin nyskrivna pjäs ”Tunneln”, som just nu spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby.

Föreställningen är faktiskt den andra i år som utgår från dynamiken mellan trafiklärare och elev. Medan Riksteaterns ”Idris & Esra” tog formen av en romantisk komedi, vänder ”Tunneln” blad mot ett djupare psykologiskt drama.

I centrum står Valentina, gestaltad med nervös intensitet av Pascalle Arias Basualto, vars panikbromsning utanför tunnelmynningen på motorvägen blir startskottet för en djupdykning i hennes personliga historia. Vid hennes sida finner vi Karin Foladis som spelar den nerviga körläraren Jill – en karaktär som genomgår nikotinavvänjning samtidigt som hon antar rollen som amatörpsykolog för sin elev.

Som är kännetecknande för Leiva Wengers dramatik dras vi snabbt ned i minnets förrädiska labyrintgångar. Scenografen Johanna Mårtensson har skapat ett briljant scenrum i form av en bilväg vars kraftiga kurvor slingrar sig genom publikhavet. Denna konstruktion fungerar inte bara som spelplats för den radiostyrda bil som representerar Valentinas övningskörning, utan utgör också en elegant visuell metafor för pjäsens olika tidsskikt.

På scenen möter vi en yngre version av Valentina tillsammans med hennes lillasyster Alma, fint porträtterad av Emily Jankkila som en typiskt komplicerad tonåring. Vi får bevittna hur systrarna, som en gång stod varandra nära, gradvis glider isär – en separation som visualiseras genom att deras sängar bokstavligen halveras och dras från varandra. Deras växande distans förstärks ytterligare genom introduktionen av Nader Attiyahs karaktär Gino, en charmig ung man som inte bara lyckas komma mellan systrarna utan också fångar publikens hjärtan med sitt varma leende och sin mjuka blick.

Ljusdesignern Raimo Nyman har skapat en belysning som elegant leder publiken genom föreställningens komplexa lager av tid och händelser. Medan diskokulans prismaeffekter skapar en förförisk inramning åt scener från det förflutna – med tonårsförälskelse och komplicerade syskonrelationer – utspelar sig nutidens skoningslösa verklighet i ett starkt upplyst rum där ingenting kan döljas.

Publiken placeras strategiskt runt spelplatsen, vilket gör oss till aktiva deltagare snarare än passiva åskådare. Vissa blir direkt involverade – någon får hålla i en basketboll, andra ikläds festhattar – medan resten av oss agerar vittnen till de händelser som utspelas. Denna involvering förstärker känslan av att vi alla är medskapare när minnet konstrueras och rekonstrueras på scen.

Gradvis inser vi att allt inte är som det först verkade. Det är just i denna utmaning av våra förgivettaganden som styrkan i Leiva Wengers pjäs ligger. Vi människor intalar oss att vi har kontroll, men pjäsen illustrerar på ett kraftfullt sätt att det är först när vi vågar släppa kontrollen som verklig inlärning kan ske – vare sig det gäller bilkörning eller livets större frågor.

Med sina 80 minuter erbjuder ”Tunneln” en tankeväckande teaterupplevelse som riktar sig till ungdomar från 14 år och uppåt, men som utan tvekan även talar till den vuxna publiken. Föreställningen är ett fint exempel på hur Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby fortsätter att erbjuda kvalitetsteater som utmanar och engagerar sin publik.

I den skickliga ensemblen medverkar Pascalle Arias Basualto, Nader Attiyah, Emily Jankkila och Karin Foladi under Lisa Färnströms regi. Den kreativa teamet kompletteras av Adam Hagstrand (komposition), Mia Winge (dramaturg) samt Althea Jitelius Franconeri som praktikant från Stockholms Konstnärliga Högskola ansvarig för mask.

”Tunneln” är därmed inte bara en berättelse om bilkörning, utan en meditation över minnets konstruktion, systerskap, kärlek och den svåra konsten att navigera genom livets många kurvor och tunnlar.