Alexander Skarsgård har picknick med stjärtbuffé

Svenska filmfans kan nu ta del av en omtalad brittisk långfilmsdebut som utmanar konventionella relationsberättelser. ”Pillion”, regisserad och skriven av Harry Lighton, är en explicit och komplex skildring av ett ovanligt förhållande som väcker både tankar och känslor hos publiken.

Filmen följer Colin, en familjekär homosexuell man som sjunger barbershop på pubar iklädd halmhatt och udda kläder. Hans liv tar en dramatisk vändning när han möter Ray, spelad av Alexander Skarsgård – en stilig viking i skinnställ med isande blå ögon. Deras första möte sker på en pub där Ray fäster sin blick på Colin, en scen som påminner om klassiska romanser, men tar en betydligt råare vändning.

Deras relation utvecklas enligt en tydlig maktdynamik. Ray behandlar Colin nedlåtande, tvingar honom att sova på golvet, städa och tillfredsställa Ray utan att själv få något tillbaka. Samtalen dem emellan är fåordiga men ibland humoristiskt underhållande trots den ojämlika situationen. Colin finner sig i denna behandling, och filmen utmanar betraktarens föreställningar om vad som utgör en acceptabel relation.

Filmen innehåller flera provokativa scener, däribland en picknick med klubbmedlemmar från vad som beskrivs som en ”bögknutteklubb”, där män avbildas i en pastoral, naturskön miljö som sedan övergår i explicit sexuellt innehåll. Dessa scener illustrerar den subkultur som Ray introducerar Colin till.

Trots den dysfunktionella dynamiken finns ett centralt tema om Colins mentala resa och personliga utveckling. Harry Melling, känd från ”Wolf Hall”, levererar en nyanserad tolkning av Colin som ett ”snår av motstridiga känslor”. Hans karaktär växer i skuggan av Skarsgårds mer anonyma men ändå kraftfulla dominerande figur. Melling och Lighton ger Colin små ögonblick av diskreta leenden som försäkrar publiken att allt är som det ska – inga säkerhetsord behövs.

Regissören Harry Lighton behandlar det potentiellt kontroversiella materialet med viss försiktighet. Trots att filmen är ”kinky” väljer kameran ofta diskreta vinklar för att undvika alltför explicit innehåll. Det är tydligt att filmens fokus inte primärt ligger på sexet utan på den emotionella och psykologiska resan.

”Pillion” tvingar publiken att ifrågasätta fördomar och förutfattade meningar. Där traditionella filmberättelser om destruktiva relationer ofta förespråkar avståndstagande, går denna film i en annan riktning. Den placerar sig i en tradition inspirerad av Tom of Finland och kräver att åskådaren kalibrerar om sina förväntningar. Det finns något ”befriande oneurotiskt” i skildringen av detta komplexa förhållande, även om kärleken tycks bära tvångströja.

Filmens avslutning beskrivs som konsekvent, skör och vacker. Den betygsätts med fyra av fem möjliga i betyg, vilket tyder på att recensenten trots vissa invändningar anser att filmen lyckas med sitt konstnärliga syfte.

”Pillion” har biopremiär nu och riktar sig till en vuxen publik med sin 15-årsgräns. För den som uppskattar djärva relationsdramer med utmanande innehåll kan detta vara ett intressant alternativ till mer konventionell film. För den som söker fler filmer i samma genre rekommenderas ”Bitter moon” (1992), ”Secretary” (2002) och ”Shortbus” (2006).