Alfa Mists största styrka är att han låter andra skina

Svenska jazzscenen får internationellt besök – Alfa Mist på Nalen

När Alfa Mists frontperson Alfa Sekitoleko tar plats på Nalens scen i Stockholm blir det tydligt att detta inte är en vanlig konsert med en självupptagen bandledare. Sekitoleko, som nästan omedelbart börjar presentera sina fyra medmusiker, framstår som en ovanligt tillbakadragen centralgestalt. Med neddragen keps håller han sig diskret i bakgrunden vid pianot medan han låter bandmedlemmarna briljera i långa, individuella solonummer under enskilt strålkastarljus.

Presentationerna fungerar som ett sammanhållande element genom hela kvällen, där Sekitoleko generöst överlämnar scenen till sina medmusiker. Detta är en ovanlig och nästan självutplånande inställning för en bandledare, särskilt när han knappt presenterar sig själv för publiken.

Den drygt 30-åriga kompositören och pianisten har etablerat sig som en viktig röst inom Londons unga, progressiva jazzscen. Hans bakgrund som självlärd hiphopproducent med fokus på sampling ger honom en särställning bland kollegorna. Europastoppen, som nådde Stockholm denna kväll, är en del av turnén för hans senaste album ”Roulettes” från hösten 2023 – ett konceptalbum som beskrivs som en dystopisk science fiction-berättelse om inkarnation och övervakningssamhället.

På scen förblir albumets tematik lika kryptisk som på skiva, men låtarna skapar onekligen en stark atmosfär. Särskilt utmärkande är trumpetaren Johnny ”J Sphynx” Woodham, vars hypnotiska ekospel ger de instrumentala kompositionerna både röst och karaktär. Trummisen Jamie Houghton driver rytmen med imponerande självförtroende, och när bandet verkligen hittar rätt skapar de en suggestiv fusion av postrock med svängiga hiphopbeats som fundament.

Tyvärr inträffar dessa magiska stunder alltför sällan under kvällens framträdande. Stora delar av konserten kännetecknas istället av tekniskt komplicerade passager med komplexa rytmmönster och udda taktarter – musikaliska utsvävningar som för många i publiken upplevs som alltför introvert musikernörderi. För åtskilliga åhörare blir detta både långtråkigt och monotont, mer lämpat för musikhögskolans övningsrum än en scen inför betalande publik.

Men publikreaktionen är intressant delad. Medan vissa tydligt tappar intresset, står en anmärkningsvärt stor andel hängivna lyssnare kvar hela kvällen, fullständigt uppslukade av framträdandet. De applåderar så entusiastiskt att bandet till slut återvänder för ett extranummer. Detta väcker frågan om vad dessa hängivna fans uppfattar som andra missar.

Kanske är det just Sekitolekos tillbakadragna sätt att leda bandet som utgör hans största styrka i liveformatet. Genom att själv hålla sig i bakgrunden skapar han ett utrymme där hans medmusiker kan glänsa och utveckla sina musikaliska idéer till fullo. Hans generösa anspråkslöshet blir paradoxalt nog ett starkt artistiskt statement i en bransch där frontpersoner ofta tävlar om uppmärksamheten.

Alfa Mist representerar en ny generation jazzmusiker som suddar ut gränserna mellan traditionell jazz, elektronisk musik och hiphop. Londons jazzscen har under det senaste decenniet blivit ett centrum för denna typ av genreöverskridande uttryck, med artister som skapar en brygga mellan klubbkultur och konstmusik. I den kontexten är Sekitoleko en viktig innovatör, även om hans konsert på Nalen denna kväll visar både styrkorna och svagheterna i hans musikaliska vision.

För den som söker traditionell underhållning är Alfa Mist kanske inte det självklara valet. Men för den som uppskattar musikalisk innovation, teknisk briljans och en kollektiv approach till liveframträdanden, erbjuder gruppen något genuint annorlunda på den samtida jazzscenen.