Den 16-åriga Amanda trodde hon visste vad som väntade. Efter döden skulle hennes ben tuggas av djävulen i helvetet. Straffet var oundvikligt för den som svikit sin tro, för den som blivit en Judas.
Idag sitter författaren Amanda Romare mittemot mig och reflekterar över den religiösa skräck som präglade hennes uppväxt. Trots att det gått många år sedan hon lämnade den frikyrkliga miljön, finns ärren kvar.
”Det var en väldigt bokstavstrogen tolkning av Bibeln. Allt var svart eller vitt, rätt eller fel,” berättar hon med en blandning av distans och smärta i rösten.
Det är en kylig vårdag i Stockholm och vi har slagit oss ner på ett café i innerstaden. Amanda Romare har på kort tid etablerat sig som en av Sveriges mest uppmärksammade nya författarröster. Hennes senaste roman har hyllats av kritiker för sitt raka språk och osentimentala skildringar av komplexa familjerelationer.
Uppväxten i en strikt religiös miljö har format både hennes liv och författarskap. Hon beskriver en vardag där rädslan för synden och dess konsekvenser ständigt fanns närvarande. Bibelns berättelser om helvetet och den yttersta domen var inte symboliska – de var bokstavliga hot.
”Det mest skrämmande var kanske inte själva bilderna av helvetet, utan vetskapen om att de som älskade mig faktiskt trodde att jag skulle hamna där om jag gjorde fel val i livet,” säger hon och rör långsamt i sin kaffe.
När Amanda som tonåring började ifrågasätta församlingens läror uppstod sprickor i relationerna. Att lämna gemenskapen innebar mer än ett religiöst avhopp – det var ett svek mot familj och vänner.
”Det är den dubbla smärtan. Att både förlora sin tro och samtidigt förlora människorna som stått en närmast. De såg mig bokstavligen som en Judas-gestalt.”
Vårt samtal glider in på ett annat smärtsamt kapitel. Amanda berättar öppet om den abort hon genomgick i tjugoårsåldern. Ett beslut som blev ytterligare ett brott mot den värdegrund hon vuxit upp med.
”Det var en period när jag knappt kunde andas av ångest. Den religiösa programmeringen satt så djupt att jag, trots att jag inte längre var troende, förväntade mig någon form av gudomlig bestraffning,” förklarar hon.
Hon beskriver hur hon arbetade sig igenom skuldkänslorna, en process som tog flera år. Idag ser hon aborten som ett nödvändigt beslut i en svår situation, men vägen till den insikten var lång.
”Det handlar om att ta tillbaka rätten till din egen kropp, dina egna beslut. När du växer upp med tanken att din kropp tillhör Gud, är det en radikal handling att säga: nej, den tillhör mig.”
Trots uppbrottet från kyrkan finns delar av det religiösa språket och symboliken kvar i Amandas litterära uttryck. Kritiker har noterat hur bibelreferenser och existentiella frågor genomsyrar hennes verk, om än ur ett sekulärt perspektiv.
”Jag kan inte förneka att den världen formade mitt språk och mitt sätt att tänka. Det vore konstigt om det inte fanns spår av det i min konst,” reflekterar hon.
Familjerelationerna har långsamt läkt över tid. Amanda beskriver en försiktig återförening där båda sidor tvingats kompromissa och acceptera olikheter. Hennes föräldrar kommer till boksigneringar och hon besöker dem under helger, men vissa samtalsämnen undviks fortfarande.
”Det finns en tyst överenskommelse. Vi fokuserar på det vi har gemensamt istället för det som skiljer oss åt. Det är inte perfekt, men det är bättre än alternativet – att inte ha någon relation alls.”
Framgången som författare har gett henne en ny plattform, men också exponerat henne för kritik från olika håll. Vissa konservativt religiösa röster har anklagat henne för att svartmåla frikyrkorna, medan andra anser att hon är för försiktig i sin kritik.
”Jag försöker varken demonisera eller romantisera den religiösa uppväxten. Det är bara min historia, min upplevelse. Andra har haft helt andra erfarenheter av samma miljö.”
När vi avslutar vårt samtal återkommer Amanda till bilden av helvetet och djävulen som tuggar på Judas ben – en skräckbild från barndomen som nu blivit material för hennes konst.
”Det finns en befrielse i att kunna skriva om det man en gång var livrädd för. Att kunna omvandla skräcken till något kreativt. Kanske är det mitt sätt att slutligen göra upp med det förflutna.”
9 kommentarer
Det låter som om hon har gått igenom mycket. Skulle vara intressant att höra hur hon idag ser på religion och tro efter denna upplevelse.
Intressant artikel! Och det ser ut som om Amanda Romare är en otrolig författare. Skulle vilja läsa mer av henne.
Vad håller ni med om hennes perspektiv på religion? Jag förstår att man kan få negativa erfarenheter, men har religionen själv verkligen förändrats?
Det är inte religionen som är problemet utan de som hittar förmåga att tolka den på ett förkrypmande sätt.
Det var heidskt fascinerande att läsa om Amandas uppväxt i den stränga religiösa miljön. Hur påverkar deras barndomserfarenheter deras perspektiv på livet som vuxna?
En idealisk prayerforronn vet aldrig öl, men en liten bit når aldrig himlen.
Blir påståendet att hon nu förstår pro life-rörelsen, Tydligt att man kan hamna i ett överförstärkande av åsikter utifrån extrema erfarenheter?
Har ni läst hennes senaste bok? Hennes skrivsätt är så direkt och ärligt. Det gör att man verkligen kan förstå hennes historia och bakgrund.
Bibeln som bokstavstolkning är en fara för både individer och samhälle. Om man skulle börja bibehåller de värdena som är relevant för dagens tillvaron, så skulle vi ha bråkat med hela världens religionssamlare.