Andreas Nordlander: Vi har fortfarande ingen aning om vad medvetandet är

I slutet av 90-talet överväldigades den brittiska filosofen Philip Goff under en kväll på en bar av en insikt han inte längre kunde förneka: sitt eget medvetande. Denna bekännelse, beskriven i hans bok ”Galileos misstag. Till panpsykismens försvar”, markerar en intressant vändning inom filosofin. Goff tillhör en ny generation analytiska filosofer för vilka frågor om medvetande, metafysik och mening gått från att vara tabubelagda ämnen till att bli högaktuella.

För några decennier sedan var sådana frågeställningar närmast bannlysta inom den akademiska filosofin. När filosofistudenter i slutet av 90-talet läste teoretisk filosofi vid Lunds universitet, fanns endast en bok om livets mening på litteraturlistan: Thomas Nagels ”Vad är meningen med alltihop?”. Men nu verkar de filosofiska grundvalarna förändras, vilket märks tydligt när Goffs bok ”Meningen med universum. Argument för ett kosmiskt syfte” publiceras på svenska av förlaget Fri tanke, som ser sig som en förkämpe för upplysningstraditionen.

Även inom naturvetenskapen börjar filosofiska frågor göra sig gällande. Nyligen publicerade Maria Strømme, professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, en artikel där hon hävdar att medvetandet inte kan reduceras till enbart materia. Dessa utvecklingar väcker frågan: Är vi på väg bort från den materialistiska världsbilden? Har materialismen nått sina gränser eller var den bara en historisk parentes?

Goff har blivit känd som förespråkare för panpsykism – den kanske hetaste inriktningen inom medvetandefilosofi idag. Enligt denna teori är medvetandet inte något som uppstår sekundärt ur materiella processer, utan snarare en grundläggande aspekt av själva verkligheten. För att förstå varför någon skulle förfäkta en sådan ståndpunkt måste vi gå tillbaka till den moderna vetenskapens födelse.

Den moderna vetenskapliga metoden formulerades på 1600-talet av Galileo Galilei. Hans revolutionerande idé var att vetenskapen skulle koncentrera sig på naturens mätbara egenskaper – storlek, form, position och rörelse – medan de kvalitativa aspekterna av erfarenheten, som färger, dofter och ljud, skulle lämnas därhän. Dessa sinnliga kvaliteter ansågs tillhöra själen och låg därmed utanför vetenskapens domäner.

Detta matematiserade förhållningssätt till den materiella verkligheten visade sig vara enormt framgångsrikt. Men med tiden växte en renodlat materialistisk världsbild fram, där allt som existerar reduceras till materia – något som Galileo själv aldrig hävdade. Härmed uppstod ett fundamentalt problem: Hur ska vi förklara medvetandets fenomen – upplevelsen av jordgubbens sötma, havets blåhet eller ljudet av en älskad persons röst? Kan sådana medvetna erfarenheter verkligen förstås i rent materiella termer?

Trots enorma framsteg inom hjärnforskningen har vi fortfarande ingen tillfredsställande förklaring till vad medvetandet är eller hur det uppkommer. För Goff är detta ingen tillfällighet. Så länge vi, i Galileos fotspår, betraktar materien som helt skild från medvetandets subjektiva aspekter – hur det känns att uppleva något inifrån – kommer vi att fortsätta gå i cirklar. Därav titeln på hans bok: ”Galileos misstag.”

Ett exempel kan illustrera problemet. Tänk dig Anna som är djupt förälskad. Det finns en särskild subjektiv känsla av att vara i detta tillstånd. Om neurovetare samtidigt skulle undersöka hennes hjärna skulle de kunna registrera synapser, elektrokemiska processer och blodflöden. Men ingenstans skulle de observera själva förälskelsen. Den subjektiva upplevelsen är inte identisk med de cerebrala processerna. Vi antar kanske att de materiella processerna i hjärnan ger upphov till den subjektiva erfarenheten, men hur kan något materiellt orsaka något immateriellt? Detta mysterium kallas inom medvetandefilosofi för ”det svåra problemet”.

Det är mot denna bakgrund man bör förstå Maria Strømmes artikel ”Universal consciousness as a foundational field”. Hon är inte panpsykist som Goff, men även hon försöker bryta sig ur det galileiska paradigmet. I hennes teori är det universella medvetandet till och med primärt i förhållande till materien – materien uppstår ur medvetandet, inte tvärtom.

Det mest intressanta med Strømmes artikel är inte de naturvetenskapliga resonemangen. Dessa har kritiserats för att vara ”pseudovetenskap” och ”dålig fysik” av kollegor vid Uppsala universitet, som officiellt distanserat sig från hennes idéer. Snarare bör artikeln ses som ett bidrag till en pågående debatt kring ett svårlöst problem. Är hennes argument övertygande? Inte direkt, det är mer av en första skiss. Är det originellt? Inte helt – att koppla samman kvantfysik med medvetandefilosofi har gjorts sedan kvantfysikens genombrott, vilket Strømme själv är medveten om.

I en intervju i P1:s Söndagsintervju säger Strømme: ”Jag tror på matematik- och fysikverktyg, för de har genom hela historien visat sig användbara.” Det stämmer förvisso, men om Goff har rätt angående Galileo kommer dessa verktyg inte att vara tillräckliga i det här fallet. I sin artikel är Strømme ändå tydlig med att hon lånar från både ”fysik, metafysik och filosofi” – något vi brukar kalla tvärvetenskaplighet.

Det ligger en viss ironi i att en professor i materialvetenskap hamnar i blåsväder för att ha förkastat just materialismen.

Både Goff och Strømme pekar på att medvetandet inte låter sig förklaras inom en strikt materialistisk ram. Men vilka konsekvenser får det att ändra världsbild i den riktning de föreslår? Strømme ser ”djupgående etiska och samhälleliga implikationer” men utvecklar inte resonemanget närmare. Goff går längre i riktning mot det mystiska, men även hans utläggningar om detta är relativt tunna. Deras verkliga styrka ligger i argumentationen för ett paradigmskifte bort från materialismen.

”Det tar tid för kulturen att komma ifatt evidensen”, konstaterar Goff. Och evidensen tycks peka mot att materialismen som världsbild håller på att förlora sitt grepp. Frågan som kvarstår är: vart är vi som kultur på väg istället?