Minnesförlust i en digital era – mänsklighetens kollektiva glömska

I slutet av året summerar vi gemensamt våra upplevelser och skapar kollektiva minnen. På det personliga planet varierar årets minnen från de ljusaste till de mörkaste, medan det kollektiva medvetandet allt oftare domineras av svartsynthet.

När vi säger att vi förlorat hoppet, menar vi egentligen att vi förlorat kontakten med framtiden – vi kan inte längre se den framför oss. Som Lewis Carroll låter Alice konstatera i ”Alice i Spegellandet”: ”Jag är säker på att mitt minne bara fungerar på ett sätt – jag kan inte minnas saker innan de händer.” Varpå drottningen svarar: ”Det är ett dåligt minne som bara fungerar baklänges.”

Vi står nu inför en dramatisk förändring där det mänskliga minnet i allt större utsträckning förpassas till maskiner. De gigantiska datacenter som driver detta utlokaliserade minne tillhör ett av vår tids mest energikrävande IT-projekt. Frågan blir allt mer aktuell: kan vi förlita oss på att den elektricitet som AI-modeller kräver kommer att finnas tillgänglig i en värld som redan nu kämpar med energikriser och växande koldioxidutsläpp? Vad händer med vår digitala minnesbank när energin som driver systemen en dag tar slut?

Klimatförändringarna existerar inte bara i vår omvärld utan påverkar oss även på ett djupare, neurologiskt plan. De sprider sig in i våra kroppar och sinnen.

Digital monokultur utarmar mänsklig kunskap

Redan idag bidrar AI och digitaliseringen till en global monokultur där engelska och västerländska perspektiv dominerar medan stora delar av mänsklig kunskap lämnas utanför. Deepak Varuvel Dennison, forskare vid Cornell University, beskriver i The Guardian hur framväxten av generativ AI riskerar att ytterligare förstärka denna obalans.

AI-system tränas på enorma datamängder från böcker, artiklar och webbplatser. Men denna träningsdata representerar långt ifrån all mänsklig kunskap. En studie från 2020 visade att 88 procent av världens språk är så allvarligt försummade inom AI-tekniken att det skulle krävas en enorm, närmast omöjlig insats för att inkludera dem. Varje språk som försvinner tar med sig hela världar av mänskliga erfarenheter och århundraden av specifik lokal kunskap.

I den grekiska mytologin flyter Lethe, glömskans flod, genom underjorden och delar namn med glömskans gudinna. ”Alethea” är ordet för sanning, eller bokstavligen ”icke-glömska”, där första bokstaven ”a” bildar ett negationsprefix. Motsatsen till sanning är alltså inte lögn utan glömska – ett perspektiv som får ny relevans i dagens digitala landskap.

Klimatförändringarnas effekt på hjärnan

Forskning visar att klimatförändringar orsakar minnesförlust och att särskilt neurodegenerativa sjukdomar förväntas öka drastiskt. Clayton Page Aldern, som lämnade neurovetenskapen för att bli miljöjournalist, beskriver i sin bok ”The weight of nature: How a changing climate changes our brains” hur fossilbränsleinducerade förändringar påverkar vår hjärnhälsa och kognitiva funktioner.

Ett slående exempel kommer från New York, där forskare undersökte hur superstormen Sandy påverkade foster vars mödrar var gravida under katastrofen 2012. Efter tio års uppföljning visade resultaten att barn som exponerats prenatalt för stormen hade markant högre risk för psykiatriska tillstånd jämfört med kontrollgruppen. Symtomen kunde observeras redan i förskoleåldern.

”Klimatförändringarna finns inte bara därute. De finns inom oss. Och de sprider sig,” sammanfattar Aldern.

Språkets utarmning speglar naturens förluster

Samtidigt som vi förlorar biologisk mångfald i alarmerande takt, märker den majoritet av världsbefolkningen som bor i städer sällan av förlusten. Vem ska minnas det som försvunnit? Vem har ens språket för att uttrycka det?

En studie publicerad i tidskriften ”Earth” visar att användningen av 28 vardagliga naturrelaterade ord som ”knopp”, ”äng” och ”näbb” minskade med mer än 60 procent i engelskspråkiga böcker mellan 1800 och 2019. När den biologiska mångfalden försvinner riskerar vi att förlora språket för att beskriva förlusten – vi blir människor utan förmåga att läsa landskapet.

Motstånd mot minnesförlusterna

En rörelse mot denna minnesförlust börjar ta form. På Substack har journalisten Eleanor Robins startat en ”Memory Club” där medlemmar åtar sig att lära sig litterära klassiker utantill. Det påminner om bokmänniskorna i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, där varje person memorerar en hel bok för att bevara kunskapen när böcker bränns.

Robins valde själv att memorera första sången av Dantes ”Den gudomliga komedin” som protest mot AI:s externa lagring av minnen, men upptäckte att upplevelsen rymde något mycket djupare när Dantes ord började ta plats i hennes kropp.

Historiskt har alla kulturer traderat ramsor, sånger och berättelser från generation till generation. Idag är det främst bland religiöst utövande människor som texter verkligen förkroppsligas, vare sig det handlar om buddhistiska munkar, katolska nunnor eller ortodoxa judar. I Jerusalems kvarterssynagogor tar församlingsmedlemmar för givet att alla känner till de gemensamma berättelserna, en rikedom av traderade mytologiska narrativ som alla delar.

Shifting baseline syndrome

Begreppet ”Shifting baseline syndrome” (SBS), myntat 1995 av marinbiologen Daniel Pauly, beskriver hur varje ny generation uppfattar tillståndet under sin egen barndom som det normala. Varje generation utgår från den redan försämrade versionen som sin standard, vilket gör att förlusterna av biologisk mångfald inte upplevs lika chockerande som de faktiskt är.

Miljöjournalisten George Monbiot har utvidgat begreppet: ”Vi har förlorat nästan allt, och ändå ser vi det som normalt och naturligt. Och detta slutar inte vid miljöförstöring… Varför accepterar människor tyranni och despotism och demokratins urholkning? Det är för att du normaliserar allt som omger dig.”

En chassidisk legend, återberättad av Gershom Scholem, illustrerar hur kunskaper och ritualer gradvis förloras över generationer, tills endast berättelsen återstår. Men även berättelsen har en verkan. Det är kanske den viktigaste insikten när vi går in i ett nytt år – att fortsätta berätta trots att mycket annat gått förlorat.