Anna Grönlund: Tv-serien ”The Pitt” får mig att längta till akuten så att det gör ont

I HBO Max-serie ”The Pitt” skildras akutsjukvård på ett nytt sätt

Den amerikanska sjukhusserien ”The Pitt” har blivit en av HBO Max mest sedda originalserier med ett imponerande betyg på 8,9 på IMDB. Till skillnad från många andra sjukhusserier följer den inte den konventionella amerikanska dramaturgin. Här finns ingen tydlig antagonist förutom själva vårdplatsbristen och den konstanta strömmen av patienter med extrema sjukdomsfall.

Serien, som utspelar sig på en akutmottagning i Pittsburgh, har beskrivits som hyperrealistisk. Den medicinska noggrannheten är anmärkningsvärd med korrekt återgivna fall in i minsta detalj. Produktionen har uppenbart investerat betydande resurser i medicinska konsulter för att säkerställa autenticitet.

Ett berättargrepp som förstärker seriens didaktiska karaktär är den ständiga närvaron av läkarstudenter. Detta tillåter naturliga förklaringar av varje beslutsprocess och medicinsk procedur. Tittarna får inblick i komplexa frågor som varför vissa patienter måste vänta länge på akutmottagningen, hur prioriteringar görs mellan patienter, samt etiskt svåra ämnen som organdonation och avslutande av livsuppehållande behandling.

Noah Wyle, som spelar akutläkaren Dr. Michael ”Robby” Robinavitch, har vunnit en Emmy för sin huvudrollsprestation. Hans karaktär står i centrum för seriens skildring av hur läkare balanserar mellan ansvar och otillräcklighet i ett pressande sjukvårdssystem.

Trots sin realism tar serien vissa dramaturgiska friheter. Allt sker i ett överdrivet tempo, patientfallen representerar extremt sällsynta medicinska situationer och replikerna är ibland orealistiskt välformulerade givet de allvarliga situationerna. Varje säsong utspelar sig under ett enda arbetspass, där antalet exceptionella sjukdomsfall överstiger vad en verklig läkare skulle möta under en hel karriär.

En brist i serien är att sjuksköterskornas roll ofta reduceras till bikaraktärer utan djup, vilket inte speglar deras verkliga betydelse i sjukvården. Berättelsen blir därmed mycket läkarcentrerad, vilket ger en något skev bild av hur sjukvården faktiskt fungerar.

”The Pitt” erbjuder också en skarp kritik av det amerikanska sjukvårdssystemet. I serien hotas akutmottagningen av uppköp från en privat entreprenör eftersom patientnöjdheten inte är tillräckligt hög enligt mätbara parametrar. Serien visar hur vårdbeslut kan ifrågasättas av aktörer utanför sjukvårdsrummet och hur beroendet av privata försäkringar påverkar patienternas möjligheter till vård.

Problematiken som skildras i serien har paralleller även i svensk sjukvård. Överbeläggningar, personalbrist och ekonomiska begränsningar är verklighet också här. Fanny Nilssons reportagebok ”Åk till akuten” beskriver en liknande situation i Sverige, med kronisk platsbrist och orimlig arbetsbelastning, där etiska kompromisser blivit vardagsmat snarare än undantag.

Seriens popularitet kan delvis förklaras av dess skildring av människor som genuint vill göra gott i ett dysfunktionellt system. I en alltmer komplex värld erbjuder ”The Pitt” en rå men tydlig moralisk kompass: att se patienten, göra gott och ta ansvar.

I seriens dramatiska avslutning av första säsongen ställs personalens samarbetsförmåga på prov när en masskadesituation inträffar. Här framträder akutmottagningens personal som en sammanhållen enhet där alla arbetar mot samma mål – att rädda liv under extrema förhållanden.

Trots all stress, trauma och systemfel som serien porträtterar lyckas den också fånga det som får vårdpersonal att fortsätta: känslan av att vara del av något större, att få delta i själva livet – även när det är rått, plågsamt och helt oförställt. Det är denna autenticitet som gör ”The Pitt” till något mer än bara ytterligare en sjukhusserie.