Anna Håkansson: Jag brukade älska vällustens semlor, men i år är allt förändrat

Livet utan aptit: En personlig resa från lust till mättnad

I andra delar av världen firas fettisdagen med storslagna karnevaler. I Sverige äter vi semlor, gräddbullar som historiskt skulle föregå fastan, något som för länge sedan övergivits. Redan i januari ringlar köerna till konditorierna, ett fenomen som tidigare gjort mig glad. Men i år känner jag ingen längtan efter semlan.

Jag har alltid varit stor. Jag föddes som en nästan sex kilos koloss och placerades bland de små barnen på neonatalen på grund av andningsproblem – en Gulliver bland Lilleputtar. I skolan blev jag snabbt kategoriserad som ”fläskberg” och fick utstå barnens grymma ramsor: ”Anna Panna stekte fläsk 1976, fläsket brändes, Anna skämdes, klockan slog, Anna dog.”

Det finns något märkligt poetiskt över dessa rader, nästan profetiskt. För förr eller senare ska jag dö, och att det kan ha med hjärta och kärl att göra är inte otänkbart. Kanske är det därför jag, liksom många andra från vanliga överviktiga till redan smala Hollywoodstjärnor, nu tar aptithämmande sprutor.

Samtidigt som jag började med injektionerna hittade jag Stephen Kings roman ”Thinner” (på svenska ”Förbannelse”) från 1984. Boken handlar om advokaten William Halleck som, efter att ha kört ihjäl en romsk kvinna, drabbas av en förbannelse som gör att han okontrollerbart förlorar vikt. Det Kings roman beskriver som skrämmande – ”groteskt framträdande käkben” och ”utskjutande nyckelben” – är idag vanlig syn på röda mattan.

I takt med att bokens huvudperson blir allt magrare, ser jag min egen kropp och sociala medieflöden tömmas på kroppsmassa. Det är något spöklikt över hur människa efter människa upplöses inför våra ögon. Medan King framställer viktminskningen som en helvetesfärd, är det verkligt skrämmande att vi frivilligt begränsar oss själva.

Med en kvinnlig huvudperson hade Kings berättelse varit en helt annan. Kvinnor förväntas vilja gå ner i vikt. Deras skam över det extra fikabrödet är något självklart, en självkontroll som i värsta fall leder till anorexia nervosa – den dödligaste av alla psykiatriska sjukdomar.

Även om Halleck är en antihjälte är han, åtminstone innan förbannelsen, en överviktig antihjälte. Att hitta överviktiga personer som tillåts vara huvudpersoner – eller än mer otänkbart – beskrivs som åtråvärda i litteraturen är närmast omöjligt. För att inte tala om film, dans eller teater. För positiva skildringar får man gå till barockens bildkonst eller förhistoriska Venusskulpturer. Barndomens läsning präglades istället av Roald Dahls vedervärdiga tjockisar eller JK Rowlings transfobiska och fettfientliga karaktärer.

Fetma klassificeras som en sjukdom. För att mitt BMI ska klassificera mig som något annat måste jag tappa ytterligare 10 kilo, totalt 30 kilo. Det är en massa jag kommit att se som en person – kanske ett barn. För trots alla hälsoundersökningars positiva resultat med lägre blodsockervärden och blodfetter, kvarstår faktum: jag saknar den där personen.

Det skulle inte vara svårt att få tillbaka den personen, och statistiskt sett är sannolikheten stor. Sprutorna är relativt nya på marknaden och tillräckligt många har inte hunnit sluta med dem. Om de någonsin kommer att göra det. Själv tvingas jag snart sluta av ekonomiska skäl. Månadskostnaden motsvarar hyran för en mindre frilanslokal på Södermalm. Rätten till den smala lyckan är därmed också en klassfråga.

Självklart innebär den minskade kroppen också en lättnad i ordets bokstavliga bemärkelse. Jag vill trots allt leva.

Men kostnaden handlar om mer än pengar eller de diffusa biverkningarna. Den är existentiell – ett bidrag till ett strömlinjeformat samhälle där det avvikande blir allt mer stigmatiserat. Vilka skäl kan man åberopa för rätten att förbli överviktig när aptiten så enkelt kan trollas bort?

Men det är just det – vi ger upp vår lust, vår aptit, vår glädje. Och vad ersätter vi alla dessa kroppars massa med? En falsk individualistisk idé om kontroll, ett tunnelseende där vi inte kommer längre än till våra egna magrutor.

Just lusten och dess relation till mat, kropp och sex utforskas i Maria Maunsbachs roman ”En magisk man” från hösten 2023. Den blir en vemodig men vacker motläsning till Kings skräckhistoria, där allt underbart med att ha en kropp lyfts till lyriska dimensioner. Maunsbachs nästan barocka skildringar av festmåltider får det att vattnas i munnen: ”Man ska inte skära bort fettet. Man ska frossa i det, tillåta sig att bita tag och slita loss. För vad är annars poängen? Man blir till föda och inte till njutning, och att frivilligt avsäga sig njutning är som att avsäga sig livet.”

Att överge min egen inre och yttre ”Fläsk-Fia” fyller mig med både sorg och skam. Men jag vet att jag inte både kan ha kakan och äta den – särskilt när jag inte längre har lust att äta den. Jag är mätt, men vet inte längre vem jag är.

Så ät den där fettisdagsbullen med andakt. Jag hoppas verkligen att den smakar.