Annica Kvint: Barackboende är i sanning en systematiserad skandal

Tillfälliga lösningar blir permanent boendestandard för allt fler svenskar

Bostadsbaracker, ursprungligen avsedda för tillfälligt utstationerade byggnadsarbetare, håller på att bli en permanent boendelösning för allt fler grupper i det svenska samhället. Detta fenomen dokumenteras ingående i den nyutgivna boken ”Barackboendet” med undertiteln ”Liv och bostäder i undantagstillstånd” (Secretary).

Arkitekten och redaktören Hugo Lindberg har genomfört en detaljerad arkitektonisk undersökning av baracklägret ”Camp Skellefteå Albatros”, som var knutet till batterifabriken Northvolt 1 i Skellefteå. Lägret, som fick tillfälligt bygglov i mars 2020, huserade sina första boende bara några månader senare och tömdes slutligen i november 2024, efter Northvolts ekonomiska svårigheter. Barackmodulerna har dock inte försvunnit utan lever vidare på andra platser runt om i landet.

Under hösten 2024 betalade de boende i baracklägret 6 000 kronor i månaden för ett rum på endast 8,5 kvadratmeter. Förhållandena var långt ifrån optimala – ett kök på 23 kvadratmeter delades av 44 personer, och inredningen bestod huvudsakligen av plastgolv och soffor i konstläder som var lätta att torka av. Detta på en markförorenad industritomt i utkanten av Skellefteå.

Vad som är särskilt oroande är hur denna boendeform expanderar till nya målgrupper. Från att ursprungligen ha riktat sig till byggnadsarbetare som flyttar mellan olika projekt, har barackboendet nu blivit en lösning som erbjuds nyanlända, studenter och andra som befinner sig i akut bostadsbehov.

I samband med flyktingkrisen 2015 beslutade exempelvis Stockholms stad att investera i vad de kallade ”modulbostäder” med tidsbegränsade bygglov. Paradoxalt nog ledde detta till högre hyror än för konventionella hyresbostäder i Sverige vid den tiden – trots den lägre standarden. Förklaringen ligger i den korta avskrivningstiden: eftersom byggloven är tidsbegränsade till maximalt 15 år måste investeringskostnaderna återbetalas under en mycket kortare period än vid permanenta bostadslösningar.

Denna trend riskerar att förvärras. I lokaltidningen ”Mitt i Stockholm” (8-14 november 2025) framkommer att Liberalerna i Stockholm planerar att omvandla dagens barackbostäder i Örby, som ursprungligen byggdes för nyanlända, till studentbostäder i en framtid med färre nyanlända. Björn Ljung, gruppledare i stadsbyggnadsnämnden, ser inga hinder i att hyrorna där överstiger studiebidraget: ”De senast byggda studentbostäderna i Albano kostar 9 000-12 000 kronor i månaden, och det är vad ettorna i modulhusen kostar också.”

Situationen innebär att studenter i Örby skulle tvingas betala en hyra som överstiger studiebidraget för att bo i tillfälliga baracker, till skillnad från studenterna i Albano som åtminstone bor i permanenta byggnader, men till samma höga kostnad.

I ett Sverige präglat av akut bostadsbrist finns en oroväckande tendens att minimikrav gradvis blir den nya normala standarden. Och ingenstans är kraven lägre än för byggnader som uppförs på tomter med tidsbegränsade bygglov.

Utvecklingen representerar vad Hugo Lindberg i bokens epilog beskriver som ”en systematiserad skandal” och ”den mörka sidan av ett system vi gjort oss beroende av.” Han varnar för att detta kan vara ”skuggan av framtiden” – en framtid där tillfälliga nödlösningar normaliseras och blir permanenta inslag i den svenska bostadsmarknaden.

Det är just dessa långsamma, smygande samhällsförändringar som är mest problematiska, eftersom de sker gradvis och därmed inte väcker samma uppmärksamhet som plötsliga försämringar. Barackboendet som permanent lösning för utsatta grupper riskerar att skapa ett segmenterat samhälle där vissa medborgare permanent hänvisas till substandard boende, trots höga kostnader.