Nedreaas mästerverk återuppstår i ny svensk översättning

Det är märkligt att Torborg Nedreaas roman ”Av månsken växer ingenting” varit frånvarande från svenska bokhandlare sedan 1948. Den norska klassikern från 1947 har nu fått nytt liv genom Cilla Naumanns utmärkta nyöversättning, utgiven av Wahlström & Widstrand.

Romanen har under de senaste åren upplevt en internationell renässans, delvis tack vare den spanske filmregissören Pedro Almodóvar, som nyligen synts med ett exemplar av ”Nada crece a la luz de la luna”, den spanska översättningen. Detta visar hur litterära verk kan gå in och ut ur rampljuset, och i detta fall har Nedreaas kraftfulla skildring av passionens mörka sidor återigen hittat sin publik.

”Av månsken växer ingenting” kan beskrivas som ett möte mellan de stora europeiska skildringarna av kvinnors kärlekshelveten och skandinavisk arbetarlitteratur. Berättelsen utspelar sig i ett fattigt Norge, där hunger och materiell nöd fortfarande är vardagsverklighet, särskilt på landsbygden.

Romanens ramberättelse inleds med en man som i tretton dagar sökt efter en kvinna i Oslo. De har tillbringat en natt tillsammans, men inte på det sätt man först kan tro. Istället har de suttit i hans vardagsrum där hon berättat sitt livs historia – en berättelse som kretsar kring hennes förtärande passion för en man vid namn Johannes.

Huvudpersonen är dotter till en gruvarbetare, uppvuxen i utkanten av en småstad. Hon känner sig främmande för sin utslitna mor och bittra syster, medan hon har större förståelse för sin lika utslitne far. Genom berättelsen växer hennes insikter om de materiella villkor som formar kön och klass. Hon börjar ställa politiska frågor om samhällets bigotteri, samtidigt som hon fortsätter tråna efter den frånvarande mannen i sitt liv.

Nedreaas förmår som få andra författare att skildra den råa olyckan i att vilja ha en annan människas kropp och själ. Berättartekniken, där begären dubbleras genom två berättarnivåer, skapar en särskild intensitet. Mannen som lyssnar är förtrollad av kvinnan och hennes historia, medan hon i sin tur beskriver hur hon förlorat sig i kärleken till Johannes.

Det direkta tilltalet påminner om Boccaccios ”Decamerone” – en bok som faktiskt nämns i romanen – och skapar en omedelbar närhet till läsaren. Nedreaas fångar också det djuriska i människan, särskilt i skildringen av hur kvinnan ibland smyger utanför Johannes fönster: ”Djuret i henne vet att något är fel och att hon måste tassa försiktigt i närheten av ljuset och elden.”

Romanen har i Norge ibland diskuterats utifrån frågan om den egentligen skildrar ett övergrepp, då Johannes varit kvinnans lärare och hon bara är tonåring när relationen inleds. Men i kvinnans egen berättelse finns bara längtan och förtvivlan över att aldrig riktigt få honom, över hans och samhällets småborgerliga feghet.

Man skulle kunna se ”Av månsken växer ingenting” som en sorts bildningsresa för kvinnor – inte genom egna studier utan genom försöket att erövra världen via en beläst mans kropp. Det är en dyrköpt, feminint faustisk berättelse om kvinnan som lämnar både Gud och människor för att upplysas av kärleken och sexualiteten.

Torborg Nedreaas föddes 1906 i Bergen och publicerade sina första verk, ett par novellsamlingar, 1945. Hon berättade själv att inspirationen till ”Av månsken växer ingenting” kom från ett möte med en ung kvinna på ett hotell, som berättade något väsentligt ur sitt liv.

I den nyutgivna romanen framstår lidande och lycka som oskiljaktiga. Som kvinnan själv uttrycker det: ”I armarna på den man älskar är man mer ensam än på månen – men det visste jag inte förrän den gången. Nu vet jag det, att ensammare är man aldrig än när den man älskar somnar ifrån en, så är det bara.”

Det är en passionshistoria som fortfarande känns hisnande relevant, som om den beskriver något tidlöst om kärlekens och begärets smärtsamma mekanismer.