Medeas barn – en tidlös svensk barnklassiker

Suzanne Ostens och Per Lysanders ”Medeas barn” har en särskild plats i svensk barnteaterhistoria. I femtio år har denna pjäs, som skildrar ett skilsmässodrama genom barnens ögon, engagerat och berört generationer av unga svenskar. Nu har jag fått förmånen att uppleva denna nykanoniserade klassiker vid premiären i Skärholmen, och jag kan intyga att pjäsens kraft och relevans är intakt även ett halvsekel efter dess tillkomst.

När ”Medeas barn” först sattes upp 1975 var den revolutionerande i sitt sätt att ta barns perspektiv på allvar. Pjäsen utgår från den grekiska myten om Medea, men placerar barnen i centrum av berättelsen. De blir inte bara åskådare till föräldrarnas uppslitande konflikt utan aktiva deltagare i sitt eget familjedrama. Det som gör uppsättningen i Skärholmen så medryckande är hur den lyckas balansera det tunga temat med en levande teatralitet som tilltalar den unga publiken utan att förenkla de komplexa känslorna som skilsmässor väcker.

Regissören har gjort ett imponerande arbete med att bevara pjäsens kärna samtidigt som den känns relevant för dagens barn. Scenografin skapar en värld där fantasin och verkligheten smälter samman, precis som i barnens eget sätt att hantera svåra situationer. Skådespelarna rör sig sömlöst mellan att gestalta barnens inre konflikter och de vuxnas mer explicita gräl, vilket ger en mångfacetterad bild av hur en familj kan falla isär. Det som särskilt berörde mig var hur autentiskt barnens maktlöshet och försök att förstå det obegripliga skildrades – något som fortfarande är lika aktuellt idag som för femtio år sedan.

Vad som gör ”Medeas barn” till en tidlös klassiker är dess vägran att underskatta sin unga publik. Pjäsen erkänner barns förmåga att uppleva och bearbeta komplexa känslor, och ger dem verktyg att sätta ord på upplevelser som kan vara svåra att förstå. I dagens värld där skilsmässor är vanliga men kanske inte alltid diskuteras tillräckligt öppet med barnen, fyller denna pjäs fortfarande en viktig funktion. Den visar inte bara hur smärtsam en familjesplittring kan vara utan också hur barn kan hitta vägar framåt, trots att världen runtomkring dem rasar samman.

Det är fascinerande att se hur publiken i Skärholmen reagerar – både barnen och de vuxna. De yngre sitter som förtrollade, ibland skrattande, ibland allvarliga, medan många vuxna verkar röras till tårar. Detta är kanske pjäsens främsta styrka: att den skapar en gemensam upplevelse där generationer kan mötas i erkännandet av hur komplicerade familjerelationer kan vara. Efter föreställningen hör jag flera barn diskutera vad de sett, och många föräldrar verkar ta tillfället i akt att prata om svåra ämnen på ett naturligt sätt.

Efter femtio år är ”Medeas barn” inte bara ett viktigt historiskt dokument över den progressiva vågen i svensk barnteater – den är ett levande, pulserande verk som fortsätter att beröra. Den nyligen genomförda kanoniseringen av pjäsen känns därför helt berättigad. I en tid när barns känslomässiga utveckling och mentala hälsa diskuteras mer än någonsin, erbjuder ”Medeas barn” en värdefull ingång till samtal mellan generationer. Premiären i Skärholmen visar att god barnkultur aldrig blir inaktuell – den växer och utvecklas tillsammans med sin publik, precis som barnen i pjäsen tvingas växa genom sina svåra erfarenheter.