Shakespeares ord får nytt liv i svensk språkdräkt

I över 200 år har svenska översättare brottats med att överföra William Shakespeares mästerliga språk till svenska. Medan originalverken står fast i sin engelska språkdräkt, pågår en ständig omvärdering av nyanser och tonfall i de svenska översättningarna. Ta till exempel kärlekens väsen i ”Romeo och Julia” – är den ”huld”, ”bräcklig”, eller kanske ”vek”?

Ulf Peter Hallberg är den senaste i raden att ge sig på detta monumentala uppdrag. Han arbetar för närvarande med ett mastodontprojekt – en översättning av Shakespeares samtliga 38 dramer på uppdrag av förlaget Natur & Kultur.

– När jag arbetar med Shakespeare kan jag hålla på i flera timmar och känna mig piggare efteråt. Det finns något så upplyftande i hans språk. Det bekämpar all den oro som man har inom sig, säger Hallberg när han tar en klunk cola i Dramatens bibliotek.

Det första bandet, ”Färga skräcken röd”, utkom i höstas och innehåller förutom ”Romeo och Julia” även blodiga historier som ”Titus Andronicus”, ”Richard II”, ”Richard III”, ”Hamlet” och ”Macbeth”.

– Jag är snart färdig med tolv översättningar, men sedan är det många som är i arbete sedan länge. Jag tar Shakespeare som en blodtransfusion varje dag, berättar han.

När man påpekar att merparten av de 38 dramerna återstår att översätta, svarar han lugnt:
– Det avgörande är att jag kommer att få hålla på med Shakespeare livet ut, och kan tillfredsställa min nyfikenhet på livet och min förståelse av vad det är att vara människa.

Med örat mot texten

Hallberg är ingen nykomling i sammanhanget. Hans resa med Shakespeare började redan 1998 på Dramaten, när han fick i uppdrag att översätta ”Det blodiga parlamentet” – nationalscenens första uppsättning i det nya millenniet. Men någon expert kände han sig inte som vid den tiden.

– Jag tänkte att det var övermäktigt och lånade alla översättningar som hade gjorts. Men sedan är jag ju tennisspelare. Så jag kände liksom att jag måste slå dem på varje rad med en forehandcross, säger han.

Hallberg beskriver sig själv som en lärjunge till Carl August Hagberg, som på 1840-talet genomförde den första fullständiga översättningen av Shakespeare till svenska.

– Man kan säga att jag har gått i lära hos Hagberg. Han är väldigt konkret, han har humor, och det är flera som inte har det. Shakespeare har en underbar humor. Att uppnå enkelhet och konkretion i översättningens konst kräver hårt arbete.

Översättningens hållbarhet

Men hur länge håller egentligen en översättning? Under 1900-talet försökte flera översättare att modernisera språket. Göran O Eriksson, som föredrog ordet ”bräcklig” i den aktuella Romeo-passagen, hävdade att en scenöversättning håller sig levande i högst tio år. Britt G Hallqvist, som valde ordet ”vek”, menade att ett tidlöst språk är ett ouppnåeligt ideal eftersom levande språk ständigt förändras.

Hallberg själv grundar sin översättningsestetik i ett citat av filosofen Hannah Arendt: ”Sanningen är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa.”

– Jag vill komma den uppenbarelsen så nära som möjligt i mina översättningar. Om man hör orden i en musik som är nära den musik som originalet har, då tycker jag att man har lyckats. En närhet till uppenbarelsen av någonting sant. Det som finns i humorn när skämtet fungerar.

Han har också kommit till insikten att man inte bör överpoetisera texten.

– Det finns en utveckling efter Hagberg, när översättningen skulle vara fri, och översättaren själv skulle bli poet. Men det har ibland lett till att vissa saker är väldigt högstämda eller har ett annat innehåll än vad du hittar hos Shakespeare.

Mellan respekt och bearbetning

Trenden på dagens svenska scener är att regissörerna har sista ordet i hur texten presenteras. På Dramatens uppsättningar av ”Så tuktas en argbigga” och ”Hamlet” användes Britt G Hallqvists översättningar, men med omfattande bearbetningar av regissörerna.

Hallberg har sett båda uppsättningarna och har förståelse för regissörernas arbete.

– Bearbetningar förhåller sig mer till samtiden, som gör att man hittar en identifikation och publiken känner sig sedd när det klickar in i fenomen som man ser omkring sig eller kriget i Ukraina. Det har ett stort värde, och allt jag har sett inspirerar mig.

– Men mitt djupaste intresse gäller det som uppenbaras i språket hos Shakespeare. Mitt arbete handlar om att tillvarata språket. Shakespeares text ger en inlevelse i livet självt och sådant man aldrig kan förstå helt och fullt – den är ren musik.

Regissören Staffan Valdemar Holm, som skrivit förordet till ”Färga skräcken röd”, hävdar att svenska översättare faktiskt har en fördel gentemot engelsmännen. Medan brittiska teaterarbetare ibland uppdaterar Shakespeares mest kryptiska ordval, har de inte samma frihet att göra texterna begripliga för en nutidspublik som svenska översättare.

Samtiden behöver Shakespeare

För Hallberg representerar Shakespeares texter något närmast heligt, men inte på ett begränsande sätt.

– Det är en fråga om hur man tillvaratar äkthet i konsten. Det är inte en helighet som jag vill predika för skådespelaren eller belasta andra med, utan i djupaste mening min känsla inför det här verket.

Han menar också att samtiden behöver mer av Shakespeares komplexitet.

– Det finns ett kampanspråk på människan hos Shakespeare som jag gillar. Varje gestalt utsätter sig själv för självrannsakan. Och det är ju vad det här myspyssamhället behöver. Vi lär oss inte någonting av bekvämlighet, utan precis som i tennis lär man sig mest av de matcher man förlorar.

När han får frågan om han oroar sig för att hans översättningar någon gång kommer att bearbetas till oigenkännlighet, svarar han:

– Jag ger mitt bud på vad man kan göra. Utmaningen för teatrarna är att vilja komplexitet i stället för förenkling. Att välja känslans inlevelse i stället för ett ofta satiriskt förhållningssätt.

När Holm i samband med uppsättningen av ”Stormen” på Dramaten 2023 hävdade att han förbättrade Shakespeare, reagerade Hallberg:

– Jag har sagt till Staffan att den som säger att han kan förbättra Shakespeare blir satt i Towerns fängelse i London – av mig. Det är Will som är mästaren.