Är Taylor Swift oansvarig mot sina fans?

I den uppkopplade offentligheten är ett frieri inte längre en intim gest, det är ett massmöte. Med orden ”Din engelskalärare och din gympalärare ska gifta sig” tillkännagavs i slutet av augusti förlovningen mellan Taylor Swift och Travis Kelce för hela världen. Det blev Instagrams mest delade inlägg någonsin – allt upp på scen och ut i flödet.

Som vanligt med sångerskan tycks ingen detalj för liten för att spridas till, och dissekeras av, miljontals fans.

”Med risk för att låta parasocial så är deras förlovning det bästa som hänt mig under 2025”, uttryckte influeraren Mackenzie Lee det på Tiktok med sprucken röst och sprakande blick.

Mitt i den superlativa bröllopsyran anades där en kort sekund av självkännedom: Lee och vi vet att vi inte känner Swift, men kan inte låta bli att ryckas med. ”Parasocialitet” är vetenskapens torra ord för detta varma självbedrägeri: att intimiteten mellan publik och mediefigur faktiskt är enkelriktad.

Fansen investerar tid, energi och pengar i en artist som verkar bjuda in dem i sitt liv, men de får aldrig känna den verkliga personen – bara personan, det nogsamt kurerade urvalet som visas upp. Så oavsett hur stark relation vi tycker oss ha till kändisar och nätprofiler är den i själva verket konstruerad.

Fenomenet med parasociala relationer är äldre än apparna. Redan på 1950-talet beskrev de amerikanska sociologerna Donald Horton och Richard Wohl hur televisionen ingöt känslan av ett möte ansikte mot ansikte när kändisar klev in i våra vardagsrum. I dag förstärks fenomenet av internets industrialisering av kändiskulturen.

– Sociala medier är utformade för att möjliggöra illusionen av ömsesidighet genom lajks, kommentarer, livesändningar och direktmeddelanden, säger Danilo Garcia, docent i psykologi vid Linköpings universitet.

Ingen behärskar denna sociala och digitala intimitet skickligare än Taylor Swift. Som när hon firade ”Swiftmas” genom att skicka personliga julklappar till utvalda, förvånade fans. Eller hennes ”secret sessions” där slumpmässigt utsedda personer bjöds hem till henne för att äta kakor och lyssna på skivan ”1989”.

Hennes ”Swifties” är obrottsligt lojala och djupt investerade i såväl hennes musik som privatliv. Och att utnämna sig till ”din engelskalärare” odlar bilden av en vardagsnära person – med undantaget att den här engelskaläraren är miljardär och använder privatjet som prioriterat transportmedel.

Människor har fantasi och inlevelseförmåga. De kan projicera, få Taylor Swifts budskap att kännas personligt riktade till dem. Hon är megastjärnan som känns relaterbar. Men moderna artistskap bygger sällan på vänskapstörst. Det handlar om storytelling, varumärkesbygge och marknadsföring. Och eftersom fansen hjälpt till i bygget kan de känna äganderätt till, eller bestämmanderätt över, kändisen.

– Jag tror att artist- och influerarrollerna går helt in i varandra nuförtiden. Det anses självklart för en musiker att bygga och bibehålla en fanbase genom att dela med sig till och interagera med dem online, säger DN:s musikkritiker Frida Söderqvist.

Det krävs inte ens en stjärna med Swifts lyskraft, eller hennes aktiva samverkan, för att relationen till offentliga personer ska upplevas som egen. Den kan lika gärna uppstå till en poddare man hör varje morgon eller en politiker vars klipp matas fram i flödet.

– Upplevelser av att ”känna” eller komma nära personer vi aldrig har träffat är nog en del av vardagen för många, även om vi inte alltid tänker på det, säger Sofia Johansson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap på Södertörns högskola.

– Kanske är det lite som den amerikanska forskaren Henry Jenkins har påpekat, att fankulturer blivit så sammanflätade med dagens mediekultur att positionen som ”fan” knappast längre kan förstås som udda eller ovanlig.

Vad följer av detta? Forskningen ger en tudelad bild, säger Danilo Garcia. Parasociala relationer kan fungera som reservkompisar – ett slags emotionellt extrahjul – för den som känner sig ensam. De ger tröst, ett rum att höra hemma i, och ibland stärkt psykiskt välbefinnande.

Däremot kan högt engagemang öka den sociala jämförelsen. Vilket i sin tur kan leda till lägre självkänsla och negativa känslor.

– I vissa fall kan dessa relationer bli intensiva, som att personen tillbringar större delen av sin vakna tid på sociala medier i längtan efter uppdateringar från influeraren. Det innebär risk för isolering, psykiskt lidande eller gränsöverskridande beteenden som stalkning – men det gäller en liten minoritet.

Kändisskapets sociala kontrakt är enkelt att teckna men svårt att följa: kapitaliserar man på intimitet bör man också förstå dess gränser. Om gränserna mot fansen är otydliga leder det till gränslöst beteende. Och om den marknadsförda närheten känns oetisk, cynisk eller förljugen kan det få digra konsekvenser: fansen vänder sig mot idolen eller vice versa.

För två år sedan hamnade rapparen Doja Cat i konflikt med sina följare på Instagram eftersom de ville att hon skulle säga att hon älskade dem. Hennes svar: ”Det gör jag inte, för jag känner er inte.” Sedan uppmanade hon dem att radera sina konton, vilket de också gjorde.

Även sångerskan Chappell Roan riktade i en video in sig på närgångna fans: ”Skulle du verkligen skrika efter en vanlig kvinna du såg på stan? Skulle du bli kränkt om hon sade nej till att du tar upp hennes tid, för att hon har sin egen tid?”

Inte heller Taylor Swift står utanför konflikten med sina supportrar. Hon har alltid utövat hård kontroll över sin musik och image, och när fansen kommer med krav börjar kontrollen glida ur hennes händer. På fjolårets skiva ”Tortured poets department” gjorde hon på flera låttexter upp med de lyssnare som tror sig känna, förstå och veta vad som är bäst för henne.

”I’ll tell you something right now / I’d rather burn my whole life down / Than listen to one more second of all this bitching and moaning”, lät det på ”But daddy, I love him”. Där beskrev hon även de välmenande kritikerna – de som har åsikter om vem hon bör dejta – som ”huggormar i empatisk förklädnad”.

Tilltaget chockade många fans. ”Hon vaknade verkligen upp och valde våld”, som en person kommenterade det på forumet Reddit.

Dilemmat med att kalla sig ”vår engelskalärare” blir därmed tydligt. Man kan inte bjuda upp till katedern och sedan bli förvånad när eleverna vägrar att sitta stilla eller lyda klassrummets alla regler. Och ibland måste man vakna upp och ta till högaffektivt bemötande.