Minnets skörhet: En berättelse om kvinnlig vänskap

På väg hem från bion slank jag in på min kvarterskrog för en ensam middag. Vid bordet intill satt två kvinnor i 70-årsåldern, båda med sidenscarfar runt halsen. De verkade vara kulturintresserade kvinnor som förmodligen läser romaner och besöker teatrar.

De hade just fått varsitt glas bubbel när den ena kvinnan, med en energisk röst, började berätta om en sommar långt tillbaka i tiden. ”Det var ju när du kom ner till mig på Orust,” sa hon entusiastiskt.

Den andra kvinnan verkade förvirrad. ”Det minns jag inte riktigt,” svarade hon dröjande.

”Men det kommer du väl ihåg? Det var precis när du hade skilt dig från Bengt. Du var så nere,” fortsatte den pigga väninnan.

”Var jag?” svarade den andra med osäkerhet i rösten.

”Jo, men vi pratade ju halva nätterna.”

”Det har jag kanske något svagt minne av,” medgav den andra kvinnan tvekande.

I hennes ögon kunde jag se den inåtvända, oroliga blicken som kommer när man känner att minnena börjar svika. Det var en insikt som svindlade till för mig.

Kvinnlig vänskap har varit extremt formande i mitt liv. Den omfattar så många delar av tillvaron – från kläder och kärlek till barn och arbetsrelaterade problem. Den handlar om hur vi följs åt genom livets kriser och svårigheter, för promenader, en kopp kaffe, för att trösta och finnas där. Men lika viktigt är hur vi kommer med uppriktiga invändningar, hur vi vänder och vrider på problem tillsammans, eftersom vi lärt oss att sanningen är enda vägen framåt.

Vi behöver förstå vad som faktiskt ledde till en skilsmässa, precis som för bordsgrannen och hennes Bengt.

Vid 64 års ålder har jag redan förlorat ett par väninnor. Jag vet förstås att detta kommer att ske allt oftare framöver, om det inte är jag som går bort först. Men jag har aldrig tidigare förstått att just detta skulle hända – att en vän, vars liv är så sammanflätat med mitt, sakta försvagas, sjunker undan och tunnas ut. Att allt vi gjort tillsammans endast kommer att finnas kvar i den enas minne. Att den gemensamma erfarenhetsbank vi byggt upp, som vi ofta hänvisar till eller skrattar åt, försvinner.

Hittills har det bara hänt med min väninna A, som är betydligt äldre än jag. För några år sedan skulle hon hämta mig för vår vanliga morgonpromenad. När hon klev ur bilen såg hon skärrad ut – hon hade plötsligt glömt vägen, en väg hon kört hundratals gånger tidigare. Vi kom överens om att det måste ha varit någon form av mikrokollaps. Hennes man hade gått bort något år tidigare, och hon var både medtagen och ledsen.

Idag bor A på ett demensboende.

När jag lämnade restaurangen och gick hem genom staden kändes äntligen våren i luften. En plötslig känsla av tacksamhet över alla väninnor som fortfarande finns runt mig sköljde över mig. Det slog mig också att det fnysiga sättet att tala om kvinnlig vänskap, dammiddagar och bokcirklar inte längre är lika vanligt som förr. Detta har förmodligen att göra med att kvinnor idag finns på framträdande positioner överallt i samhället, och att kritikerna har insett att dessa relationer fungerar som informella nätverk. Men det beror också på att även män idag träffas för att diskutera sina problem, relationer och bekymmer.

Väl hemma hittade jag en gammal bild i mobilen från en av mina och A:s promenader. Jag skickade den till henne med en förhoppning om att hon har det bra. Hennes dotter kommer att visa den för henne. Jag känner igen vartenda drag i hennes ansikte, men vet att jag för henne nu är en främling.

I den stilla vårkvällen slår det mig hur skört minnet är, och hur värdefull kvinnlig vänskap faktiskt är. Den skapar ett nätverk som både stöttar och utmanar, som håller fast vid de gemensamma historierna när de hotar att försvinna. Kanske är det därför kvinnors vänskap ofta är så intensiv – den handlar om att bevara en gemensam berättelse genom livets alla skeden.