Två filmer utforskar kulturmannens roll i konsten och familjelivet

I februari delades DN:s Kulturpris ut till Stellan Skarsgård för hans roll som filmregissören Gustav Borg i filmen ”Sentimental value”. Under prisutdelningen framkom en viss tveksamhet från Skarsgårds sida kring huruvida hans karaktär verkligen kan kategoriseras som en ”kulturman”.

Just nu visas två filmer på svenska biografer som belyser ett gemensamt tema: män som förvandlar liv till konst. Både ”Hamnet” och ”Sentimental value” utforskar dynamiken mellan konstnärligt skapande och familjeliv, men från olika perspektiv och tidsperioder.

”Hamnet” skildrar William Shakespeares äktenskap med Anne Hathaway (i filmen kallad Agnes). Hon framställs som en jordnära kvinna med stark naturbundenhet, medan William är den unge mannen med författarambitioner. En scen i filmen illustrerar tydligt den klassiska bilden av kulturmannens småbarnstid – Shakespeare sitter omgiven av hopknycklade manusutkast medan hans hustru och barn försöker sova i bakgrunden.

När Shakespeare lämnar familjen i Stratford-on-Avon för att etablera sig som dramatiker i London inträffar en tragedi – parets 11-årige son Hamnet dör. Agnes blir förkrossad av sorg och anklagar William för att inte vara närvarande. ”Du var inte här” blir hennes ständiga anklagelse.

Trots denna djupa klyfta mellan makarna kommer Agnes så småningom till London och bevittnar en föreställning på The Globe. Där inser hon att William har omvandlat sin sorg till den odödliga pjäsen ”Hamlet”. För henne blir detta försonande – hon förstår att han har sörjt på sitt eget sätt.

”Hamnet” framstår som en förvånansvärt oproblematisk hyllning till konsten, särskilt i en tid då kulturmannens roll har granskats kritiskt. Sedan 2000-talets början har fokus i stor utsträckning legat på vad som offrats i konstens namn – kulturmannens narcissism, självupptagenhet och hans förmenta rätt att omvandla allt till konst, vare sig det handlar om kriser, dödsfall, kvinnor eller barn.

I kontrast till detta erbjuder ”Sentimental value” en mer nyanserad bild. Filmen utspelar sig i Oslo och följer filmregissören Gustav Borg, spelad av Stellan Skarsgård. Borg är en lätt alkoholiserad regissör som har varit frånvarande i sina två nu vuxna döttrars liv. När döttrarnas mor avlider dyker han plötsligt upp vid begravningen – delvis för att stötta sina barn, men framför allt för att han planerar en comeback med en ny film.

Borg vill att huvudrollen ska spelas av hans äldsta dotter Nora, som lider av anknytningsproblem i kärleksrelationer och har ett självmordsförsök bakom sig. Scenen där han erbjuder henne rollen beskrivs som en ”formidabel kulturmansstudie” – hans självsäkerhet, arrogans och oförmåga att förstå varför hon skulle tacka nej, samt hans förvirring när hans komplimang om hennes skönhet inte ger önskad effekt.

Även om Nora till slut tackar ja till rollen, antyder filmens slutscen att faderns frånvaro inte är något som enkelt kan förlåtas eller glömmas. Vid DN:s prisutdelning betonade Skarsgård själv att ”Sentimental value” inte bör ses som ett enkelt försoningsdrama – ”Ärren finns alltid kvar,” som han uttryckte det.

Dessa två filmer speglar en förändring i hur vi ser på konsten och konstnärens roll. Medan ”Hamnet” representerar en mer traditionell syn där konstens storhet rättfärdigar personliga uppoffringar, visar ”Sentimental value” en mer modern medvetenhet om de mänskliga kostnaderna för konstnärligt skapande.

I dagens kulturklimat finns en större medvetenhet om att någon alltid får betala ett pris för konsten. Konsten kommer fortsätta att vara betydelsefull, men den enkla, oproblematiska hyllningen av den manliga konstnären som vi ser i ”Hamnet” känns allt mer som ett eko från en annan tid.