Astrid Seeberger: Walter Benjamins älskade ängel såg ruinhögarna växa i Europa

I september 1940 begick Walter Benjamin självmord i den lilla gränsstaden Portbou vid spanska gränsen. Han var på flykt undan nazisterna och fick veta att de spanska myndigheterna tänkte skicka tillbaka honom till Frankrike. Benjamin valde att avsluta sitt liv hellre än att riskera deportation till ett koncentrationsläger.

Vid tidpunkten för hans död var Benjamin relativt okänd utanför en liten krets intellektuella. Idag räknas han som en av 1900-talets viktigaste kultur- och litteraturteoretiker. Hans texter om konst, litteratur, historia och politik har blivit centrala inom humanistisk forskning världen över.

Benjamins liv präglades av motgångar och besvikelser. Han misslyckades med att få en akademisk karriär när hans habilitationsskrift om det tyska sorgespelets ursprung refuserades. Ekonomiska bekymmer följde honom hela livet, och han tvingades leva på bidrag från vänner och tillfälliga uppdrag.

En avgörande händelse i Benjamins liv var när han 1921 förvärvade Paul Klees målning ”Angelus Novus”. Tavlan, som föreställer en ängel med uppspärrade ögon och utbredda vingar, kom att bli en central symbol i Benjamins tänkande och särskilt i hans syn på historien.

I sitt berömda verk ”Om historiefilosofin”, skrivet kort före hans död, beskriver Benjamin hur han tolkar ängeln i Klees målning: ”Ängeln har ansiktet vänt mot det förgångna. Där vi ser en kedja av händelser, ser han en enda katastrof som oavbrutet hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter.”

Benjamin var djupt intresserad av judisk mystik och kabbalistisk tradition. Hans vän, religionshistorikern Gershom Scholem, introducerade honom till den judiska änglaläran. Detta påverkade starkt Benjamins filosofiska tänkande och hans syn på historien som en katastrof snarare än en framstegsberättelse.

Trots att Benjamin tillhörde Frankfurtskolans krets av vänsterintellektuella, förblev han även förankrad i judiska traditioner och mystik. Detta gjorde hans tänkande unikt – en kombination av marxistisk analys och judisk mysticism.

Under 1930-talet blev Benjamins situation alltmer prekär. Som jude och vänsterintellektuell tvingades han lämna Tyskland när nazisterna kom till makten 1933. Han bosatte sig i Paris men när Frankrike föll 1940 tvingades han på flykt söderut.

I sitt bagage på den ödesdigra flykten bar Benjamin bland annat manuskriptet till sitt sista stora verk samt en väska med morfin, som han senare använde för att ta sitt liv. Målningen ”Angelus Novus” hade han tidigare anförtrott till sin vän Georges Bataille för förvaring. Den skulle senare hamna hos filosofen Theodor Adorno och slutligen nå Israel, där den idag finns på Israel Museum i Jerusalem.

Efter Benjamins död skulle hans verk få ett enormt genomslag. Vänner som Adorno och Hannah Arendt arbetade för att publicera hans texter. Hans tankar om konstverkets förändrade status i den tekniska reproduktionens tidsålder har blivit grundläggande för modern konstteori. Hans kritik av framstegsoptimism och hans komplexa historieteori har påverkat generationer av tänkare.

Målningen ”Angelus Novus” har blivit en symbol som sträcker sig långt utanför konstvärlden – den representerar Benjamins tragiska levnadsöde men också hans revolutionerande idéer om historien och framtiden.

Benjamin var en svårplacerad tänkare som rörde sig mellan olika intellektuella traditioner. Han var marxist men också djupt rotad i judisk tradition. Han var modernist men också kritisk till modernitetens baksidor. Denna komplexitet har bidragit till den fortsatta fascinationen för hans verk.

Idag, över åttio år efter hans död, fortsätter Walter Benjamins texter att inspirera och utmana läsare över hela världen. Hans tankar om konst, politik, teknologi och historia känns märkligt aktuella i vår digitala, globaliserade värld. Den tragiske tänkaren som dog i ensamhet vid den spanska gränsen har blivit en intellektuell stjärna vars ljus bara tycks växa starkare med tiden.