Etnisk mångfald central i Irans pågående folkliga uppror

I en allt mer polariserad situation i Iran har landets etniska minoriteter, som utgör närmare hälften av landets befolkning, tagit en central roll i de pågående protesterna. Kurder, azerier, lurer, balucher, araber och flera andra folkgrupper för en gemensam kamp mot förtryck som pågått i generationer.

Historiskt har den iranska regimen, liksom tidigare shahregimen, konsekvent försökt förneka minoriteters identitet och rättigheter. En uppburen iransk författare exemplifierade denna attityd när hon mötte en kurdisk person och insisterade: ”Du är iranier”, trots att personen tydligt identifierade sig som kurd. ”Vi iranier brukar säga att alla kurder är iranier”, förklarade författaren med ett leende, omedveten om hur detta uttalande representerar århundraden av förtryck och försök till utplåning av kurdisk identitet.

Södra Teheran representerar landets etniska mångfald med sina trånga gränder och diken som plötsligt kan dyka upp. I dessa kvarter bor många familjer från olika delar av Kurdistan, ofta i trångboddhet och med begränsade ekonomiska möjligheter. Arbetslösheten bland minoriteter har varit systematiskt hög – i många fall fick kurdiska familjer förlita sig på politiska partier i Irak eller släktingar utomlands för ekonomiskt stöd.

Statistiken från 2024-2026 visar en alarmerande ekonomisk situation i landet. Arbetslösheten låg på över 9 procent samtidigt som inflationen nådde 48,6 procent i oktober 2025. Värst drabbade är minoritetsbefolkningar och unga – just de grupper som nu leder protesterna och som i många fall förlorar sina liv i kampen.

Protesterna i Iran är förenade med stora risker. Landet, med världens tredje största oljereserver, har länge varit ett slagfält för olika internationella intressen. Ett historiskt exempel är den brittisk-amerikanska kuppen 1953 som avsatte premiärminister Mohammed Mosaddeq efter att han nationaliserat oljeindustrin. Ett annat exempel är revolutionen 1979, som fick brett folkligt stöd men som kapades av de islamistiska krafterna under Ayatollah Khomeini.

Rädslan för att även dagens protester ska kapas av externa krafter som USA eller Israel är därför högst reell och historiskt befogad. Samtidigt råder ingen tvekan om att det är en genuin folklig resning vi nu bevittnar. Särskilt påtagligt blev detta den 8 januari när 39 kurdiska städer genomförde en gemensam strejk som lamslog hela regionen.

Den kurdiska politiska organiseringen i Iran har djupa rötter. År 1946 utropades den kurdiska republiken i Mahabad, som omfattade flera städer men varade bara i cirka ett år innan den krossades. President Qazi Muhammad betraktas fortfarande som en legend bland kurder. Det faktum att så få känner till denna republik kan bero på att sådan information motsäger den förenklade, dualistiska bilden av Irans politiska landskap som både nuvarande regimen och shah-anhängare förespråkat.

Särskilt oroande är den senaste statistiken från människorättsorganisationen Hengaw som visar att 47 procent av alla frihetsberövade vuxna i Iran var kurder under 2025, medan cirka 98 procent av alla frihetsberövade barn var antingen kurder eller balucher.

Trots denna systematiska diskriminering finns en stark politisk organisering bland Irans minoriteter. Sammanslutningar av kurdiska organisationer, politiska aktörer och kvinnorörelser har tydligt deklarerat sin vision för Irans framtid. De motsätter sig alla försök att återinföra ett auktoritärt styre – oavsett om det skulle ledas av shahens son eller någon annan – och avvisar all utländsk inblandning i landets angelägenheter.

För kurderna och andra minoriteter är visionen om ett demokratiskt federalt Iran, där olika samhällen och strukturer organiseras genom direktdemokrati och självstyre, inte bara en dröm utan en modell som utvecklats både teoretiskt och praktiskt under flera års tid.

Den verkliga utmaningen ligger i att få dessa minoriteters röster inkluderade i samtalet om Irans framtid. Tillsammans representerar de en betydande del av befolkningen med konkreta idéer, politisk organisering och en tydlig vision som skulle kunna erbjuda en mer hållbar väg framåt för hela Iran.