Nick Caves djävulska berättelse fångar besökare på Kulturhuset

I Kulturhusets utställning ”The Devil. A life” har musikern Nick Cave skapat något oväntat – en serie om sjutton keramiska figuriner som berättar en gripande historia om djävulen, från födsel till död och slutlig förlåtelse. Utställningen, som visas fram till 31 maj, bjuder in besökaren till en svulstig, mörk och överraskande humoristisk upplevelse.

För dem som känner till Caves musikaliska och litterära verksamhet är det enkelt att se kopplingen mellan hans konstnärliga uttryck och dessa noggrant utformade keramiska objekt. De små skulpturerna är tydligt inspirerade av viktorianska Staffordshirefiguriner, med en estetik som balanserar mellan det dekorativa och det berättande.

Presentationen är högstämd och genomtänkt. Figurinerna står uppradade på ett podium längs rummets ena långvägg, medan besökarna erbjuds att sitta i en soffa på motsatt sida. Denna placering är avsiktligt utformad för att påminna om förlagornas vanliga placering på en spiselkrans i viktorianska hem. Det stora, aningen tomma utställningsrummet skapar en andaktsfull atmosfär, även om denna effekt kan upplevas som något övertydlig.

Till skillnad från många andra kulturpersonligheter som gjort utflykter till bildkonstens värld lyckas Cave undvika de vanliga fallgroparna. Han har varit tydlig i intervjuer med att den kreativa keramiska utforskning som började under pandemin inte automatiskt gör honom till bildkonstnär. Samtidigt visar resultatet att han är ett av undantagen – en musiker vars verk på konstarenan faktiskt håller måttet.

De sjutton blänkande objekten är tekniskt närmast oklanderliga. Finlemmade, detaljrika och med en viss inneboende gulligt victoriana-drag som påminner om förlagorna. Cave har uppenbarligen sett till att omge sig med den expertis som krävs för att uppnå detta konstnärliga resultat.

Men i stället för traditionella pastorala scener gjutna i kitsch presenterar Cave en skakande berättelse om djävulen som ställföreträdande människa. Vi följer denna gestalt genom livets alla faser – han växer upp, förälskar sig, drar i krig, blir fången i myten om sig själv, dräper sitt förstfödda barn, drabbas av ånger, åldras och låter sig slutligen dödas. I en av figurinerna bär djävulen samma svarta kostym som Cave själv brukar bära – ett självbiografiskt inslag som förstärker berättelsens personliga karaktär.

Precis som mycket annat Cave skapat sedan förlusten av sin son Arthur 2015 handlar verket i grunden om mening, skuld och förlåtelse. Tematiken är tung men framförandet både känsligt och drabbande.

Som ett komplement till huvudutställningen finns ett mindre bibliotek fyllt med hundra av Caves favoritböcker, presenterade i en scenografi som tydligt påminner om artistens albumomslag. Bland hans litterära influenser finns inte bara förväntade verk inom Southern gothic, bibeln och Yeats, utan också överraskande inslag som Strindbergs romaner.

Denna litterära förlängning fungerar som en intressant bonus för de mest hängivna fansen, men är knappast nödvändig – Caves bedårande Belsebub står starkt på egen hand och bär utställningen med kraft och övertygelse.

Caves förmåga att berätta komplexa historier genom musik översätts här framgångsrikt till ett tredimensionellt medium. ”The Devil. A life” representerar en ovanligt lyckad konstnärlig utflykt från en musiker vars kreativa uttryck fortsätter att överraska och beröra.