Bengt Ohlsson: Snart har den onämnbare en kniv i ryggen

Medias outtröttliga fokus på Trump: När blir det för mycket?

Jag har tappat räkningen på hur många dagar som tidningarna, särskilt kvällspressen, dominerat med flera Trumpnyheter i följd. ”Nyheter” är förstås att ta i. Oftast handlar det om något kontroversiellt uttalande han fällt i förbifarten, förolämpningar mot journalister eller någon annan provocerande gest. Klippen dyker upp oombedda medan man uppgivet scrollar på telefonen – en plötslig explosion av ljud i sovrummets stillhet. Det känns som att åka i ett medialt spöktåg.

För att inte tala om alla så kallade opinionstexter som gräver djupt i hans verbala utspel. Som denna text gör nu.

Det har blivit extremt mycket Trumprapportering, och jag undrar ibland om någon minns Steve Bannon, Trumps tidigare chefsrådgivare, och den strategi han beskrev i en intervju för åtta år sedan: ”Demokraterna betyder ingenting… det är media som är den verkliga oppositionen. Och den bekämpar man genom att dränka den i skit.”

Närmare bestämt handlar det om att förvirra meningsmotståndare och vilseleda allmänheten genom att i snabb takt släppa ut en strid ström av nyheter – stora och små, viktiga och oviktiga – om vartannat. Känns det igen i dagens medielandskap?

I ren desperation tecknade jag en prenumeration på New York Times. Det var som att hoppa från askan i elden. Den enda trösten är att tidningen inte nöjer sig med att trumpeta ut kontroverser från Vita huset, utan ger även en känsla av att det finns betydande motkrafter och opposition i USA.

Trots att jag inte har någon spåkula anar jag att tiden börjar rinna ut för Donald Trump. Det gör den förvisso för oss alla, men många amerikaner som har offrat mycket för sitt lands ideal och internationella allianser har i åratal fått se hur dessa värden förlöjligats. När deras tålamod tar slut tror jag inte att det kommer att manifesteras genom några fyndiga internetmemes.

Många av oss har upplevt ögonblick när allt känns perfekt, när världen ligger för våra fötter. Men förr eller senare vänder det, och vårt ”Ceausescu-på-balkongen-ögonblick” inträffar. Och det kommer alltid som en överraskning. Den romerske kejsaren Caligula, som åsidosatte senaten och samlade all makt kring sig själv, blev till slut överfallen och dödad av sina egna livvakter.

Ibland kommer nedgången mer gradvis, vilket skildras i dokumentären ”I’m Chevy Chase and you’re not” på SVT Play. Chase fick sitt genombrott i humorprogrammet ”Saturday Night Live” innan han fortsatte till Hollywood. Under storhetstiden konsumerade han stora mängder kokain och uppträdde gränslöst, medan omgivningen skrattade och samlade på sig anekdoter om hans beteende.

Men när han senare skulle medverka i TV-serien ”Community” seglade han in med samma attityd som tidigare, strödde omkring sig samma förolämpningar som tidigare hade framkallat skratt. Men nu möttes han av yngre kollegor som inte hade samma referensramar och som betraktade honom med kalla blickar.

När han sedan påstås ha riktat olämpliga kommentarer mot en svart kvinnlig kollega, försvarade han sig med att ”Richard Pryor och jag ofta bytte rasistiska tillmälen” – men kollegorna hade bara vaga minnen av vem Richard Pryor var. Han skrevs snabbt ut ur serien, och när ”Saturday Night Live” firade 50-årsjubileum var han inte välkommen – vilket är som om Killinggänget skulle ha en hyllningsgala utan Robert Gustafsson.

Bortsett från dollarbuntar och kokain kan vi alla känna igen detta ögonblick när omvärldens tålamod tar slut. Det kommer till oss alla, även till USA:s president. Medan vi väntar på att tidningarna ska börja skriva om annat, kan du välja att läsa något annat. Själv har jag nu nämnt hans namn för sista gången.