Björn Wiman: Det har funnits fler tyranner som sett avtal som toalettpapper

Förintelsens arv: Psykologen som fann humaniteten i monstren

I USA strax efter andra världskriget blir en radiointervju med en psykiater vid namn Douglas Kelly plötsligt infekterad. Kelly, berusad och upprörd, hävdar att nazisternas brott inte var resultatet av någon särskild tysk ondska, utan att samma förbrytelser skulle kunna begås varsomhelst – även i USA. Programledaren blir förskräckt och Kelly kastas ut ur studion.

Scenen utgör avslutningen på förra årets film ”Nürnberg”, en film som fått förnyad aktualitet i en värld där demokratier hotas och världsledare visar en expanderande maktambition som påminner om 1930-talets strävan efter ”livsrum”.

Douglas Kelly var dock ingen fiktiv karaktär. Han var en verklig psykiater som fick i uppdrag att utvärdera de nazistiska krigsförbrytarna inför rättegångarna i Nürnberg, inklusive Hermann Göring. Kelleys mest kontroversiella slutsats var att varken Göring eller de andra nazistledarna uppvisade någon särskild patologi. De var normala människor som under särskilda omständigheter agerade på förfärliga sätt.

”Nazistledarna var visserligen amoraliska och självupptagna, men de tillbringade sina arbetsdagar bakom skrivborden precis som vilka tjänstemän som helst. De följde företagets strategi, kom på nya idéer och gjorde sitt jobb,” konstaterade Kelly.

Efter hemkomsten till USA skrev Kelly boken ”22 celler i Nürnberg”, men han kämpade samtidigt med alkoholmissbruk och psykiska problem. 1957 fick Kelly ett vredesutbrott och bet i en kapsel med cyankalium – samma gift som Hermann Göring använt för att begå självmord i sin cell. Kelly dog framför sin familjs ögon.

I boken ”The Nazi and the Psychiatrist”, som filmen ”Nürnberg” bygger på, fick författaren Jack El-Hai tillgång till Kelleys anteckningar. De utgör ett viktigt bidrag till förståelsen av hur en liten grupp människor på kort tid kan störta en hel värld ner i kaos.

Att minnas Förintelsen är en svår balansgång. Varje försök att använda den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk händelse som är unik och oerhörd. Samtidigt finns det i upptakten till andra världskriget och nazisternas folkmord tidlösa mekanismer som är omöjliga att ignorera.

Kelly diagnostiserade i sina anteckningar Hermann Göring som narcissistisk, farlig och fylld av storhetsvansinne. ”Han var den mest hänsynslösa människa jag har träffat på,” skrev Kelly. Göring själv erkände: ”Jag betraktade avtal som toalettpapper. Självfallet ville jag göra Tyskland stort igen. Om det kunde göras med fredliga medel, utmärkt. Om inte så fanns det andra sätt…”

Ändå fann Kelly även mänskliga drag hos Göring, som belyser maktens mekanismer även idag. När Kelly frågade varför Göring aldrig opponerat sig mot Hitlers allt mer destruktiva beslut, svarade han: ”Var vänlig visa mig en nejsägare i Tyskland som idag inte ligger död och begraven.”

Göring förklarade också för en av Kellys kollegor: ”Människor kan alltid förmås att lyda ledarnas vilja. Det är lätt. Allt man behöver göra är att tala om för dem att de är under attack och anklaga pacifisterna för bristande patriotism och för att de utsätter landet för fara. Det fungerar på samma sätt i alla länder.”

Redan 1947 föreslog Kelly inför organisationen Anti-Defamation League att alla ledande politiker borde genomgå psykologiska undersökningar – ett framsynt förslag i ljuset av senare tiders politiska utveckling.

Men det finns ytterligare en dimension av Kelleys slutsats: precis som en liten grupp människor snabbt kan förändra världen till det sämre, kan en lika liten grupp göra motsatsen. Den nederländske författaren Rutger Bregman understryker detta i sin nya bok ”Moralisk ambition”.

Bregman menar att människor som gör motstånd mot förtryck inte gör det för att de är inneboende ”goda”, utan för att omständigheterna gör det möjligt för dem att utföra humana handlingar. De som hjälpte judar under Förintelsen agerade inte baserat på någon särskild genetisk predisposition eller ideologisk övertygelse. Den gemensamma nämnaren var att deras sociala omgivning – grannar, vänner och bekanta – gjorde detsamma och uppmuntrade dem att följa efter.

”Du gör inte gott för att du är en god människa, du blir en god människa genom att göra gott,” skriver Bregman. De som hjälpte judar såg inte sina handlingar som extraordinära utan som naturliga, eftersom andra i deras omgivning handlade på samma sätt.

Förintelsen är en unik historisk händelse. Men själva poängen med att minnas den är att förstå att det som hände inte var resultatet av någon oförklarlig ondska, utan av vanliga människors handlingar. Detta har inträffat – och därför kan det inträffa igen.

Redan i april 1945 påpekade historikern Hugo Valentin i Dagens Nyheter att kärnan i nazismens väsen var ”dess fullständiga emancipation från den västerländska uppfattningen av människovärdet som något heligt.” Undfallenheten för nazisterna var en ”nihilismens revolution” och dess renodlat animaliska syn på maktkampen ledde till en livsfarlig ”frigjordhet från allt ’humanitetspjåsk’.”

Det är en påminnelse som fortfarande ekar kusligt i vår tid.