Krigsoro, intellektuella och kärnvapenhot: Lärdomar från historien

I dagens till synes idylliska vardag kan det vara svårt att uppfatta de tecken som pekar mot en större global konflikt. Solen skiner, vardagslivet fortgår, men under ytan växer oron. ”Folk ser ut ungefär som vanligt, bara litet dystrare”, skrev Astrid Lindgren i sin dagbok den 3 september 1939, långt innan någon förstod omfattningen av det som skulle bli andra världskriget.

Kanske befinner vi oss i en liknande situation idag. Den regelbaserade världsordningen tycks vara i upplösning, världsledare med hybris agerar oberäkneligt, och konflikthärdar flammar upp i Ukraina, Mellanöstern, Afrika och Latinamerika. I bakgrunden skönjer vi en växande maktkamp mellan stormakter. Händelser som för bara några år sedan hade ansetts otänkbara har blivit en del av vår vardag.

Astrid Lindgrens krigsdagböcker från 1939-1945 visar tydligt hur gradvis en sådan historisk process utvecklas. Det finns sällan en tydlig brytpunkt där vi plötsligt inser att vi trätt in i en ny historisk era. Historikern Henrik Berggren har i sin trilogi ”Landet utanför” belyst detta fenomen – hur biograferna fortsätter visa filmer, dansorkestrar spelar och människor förälskar sig och bildar familj mitt under brinnande krig. Människans grundläggande förhoppning om att katastrofen ska avvärjas består.

”På förmiddagen kom springpojken in och meddelade den fasansfulla nyheten, som man ju trots allt aldrig trott skulle bli verklighet”, skrev Lindgren den 30 november 1939 efter Sovjets anfall mot Finland. In i det längsta höll hon och människorna runt henne fast vid tron att händelserna var isolerade och att allt snart skulle återgå till det normala. ”Man vägrar att tro, att något dylikt kan hända i 20:e århundradet.”

Trettio år senare hade Lindgren utvecklats från anonym hemmafru till en av Sveriges mest inflytelserika intellektuella. Den 10 mars 1976 publicerade hon den nu berömda artikeln om Pomperipossa i Monismanien – en kritisk allegori om den svenska marginalskatten som fick stort genomslag i valrörelsen samma år. Flera medier har nyligen påmint om detta genom att återpublicera den klassiska bilden där finansminister Gunnar Sträng läser Expressens kultursidor i riksdagen.

Det fanns dock en förhistoria som tidningen Vi nyligen lyft fram. Lindgren, som beskrev sig själv som ”trogen socialdemokrat”, hade redan innan artikeln skrivit direkt till Sträng om de orimliga marginalskatterna för egenföretagare. Hon betonade att hon gärna betalade hög skatt, men att det borde finnas rimliga gränser.

Strängs svar blev avgörande. Han erkände problemet men avslutade sitt brev med en nedlåtande ton: ”Ett vänskapligt och broderligt råd kära Astrid. Lugna Dig ett tag och invänta resultatet av min tankemöda. Tänk på hur galet det i regel gick för Emil i Lönnebergas fader som hade svårt att lägga band på sitt svåra humör.”

Denna förmyndaraktiga attityd blev troligen gnistan som tände Lindgrens vrede. Hennes konfrontation med finansministern blev en följetong i svenska medier, ofta illustrerad med karikatyrer där Pippi Långstrump kastade upp en uppblåst Sträng i luften.

Pomperipossa-affären var en del i en större bild av socialdemokratins växande problem. I januari samma år hade Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson fotograferats med svullbuk och cigarr på semester i Francostyrda Spanien trots officiell bojkott. Samma månad hämtades Ingmar Bergman av polis under en repetition på Dramaten, misstänkt för skattebrott, vilket ledde till hans landsflykt. Bilden av socialdemokratin som ett maktfullkomligt pampvälde förstärktes, och i september 1976 förlorade partiet regeringsmakten efter 44 år vid rodret.

Lindgrens politiska inflytande belyser de intellektuellas roll i offentligheten. Expressens kulturchef Victor Malm har nyligen hävdat att författare inte längre hörs i samhällsdebatten och att deras plats har övertagits av högerpopulistiska röster på sociala medier. Bilden är delvis korrekt men ofullständig. Under senare år har författare som Niklas Rådström, Jonas Gardell, Kerstin Ekman och Jonas Hassen Khemiri fortsatt axla rollen som samhällsdebattörer med tron på det skrivna ordet som förändrande kraft.

Det är dock inte främst genom Pomperipossa-affären som Lindgren visar en förebildlig motståndsanda relevant för vår tid. Det är snarare genom sina krigsdagböcker, där hon vittnar om sin samtid utan tanke på att förändra världen, men med fast beslutsamhet att inte låta världen förändra henne. På liknande sätt dokumenterade den tysk-judiske litteraturprofessorn Victor Klemperer i sina dagböcker 1933-1945 hur nazismen växte från ett ”övergående obehag” till ett världskrig.

”Jag undrar vad framtiden ska säga om atombomben, om den skall markera en helt ny epok i människans tillvaro eller ej”, skrev Lindgren i slutet av 1945. ”Freden är inte mycket att trygga sig till, atombomben kastar sin slagskugga över den.”

I denna slagskugga lever vi fortfarande. Det mest oroande med de senaste årens militarisering av våra medvetanden är hur diskussionen om kärnvapen får en bedräglig skepnad av normalitet. När ledande politiker talar om att ”bomba Ryssland sönder och samman” bortser man från att atomåldern inte tillåter låtsaskrig. Atomkraften representerar uråldriga krafter som kan förgöra allt liv på jorden på bara några timmar.

Vi vet idag lika lite om framtidens historieskrivning som Astrid Lindgren gjorde 1939. Ändå är det svårt att inte sympatisera med hennes ord från den 1 september samma år, innan hon förstod att andra världskriget hade börjat: ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet.”