Björn Wiman: Med dissen av Trump visar USA:s damlag vad hockeyherrarna saknar

Vintersportens förädlande inverkan på människan försvann snabbt efter OS. Närmare bestämt några minuter efter USA:s seger mot Kanada i herrarnas hockeyfinal. Det var då Donald Trump ringde rakt in i guldmedaljörernas omklädningsrum – en miljö som länge beskrivits som presidentens hemmaplan, med hänvisning till det ökända begreppet ”locker room talk”.

Samtalet förmedlades via FBI-tjänstemannen Kash Patels mobiltelefon. Patel, som av många kritiker beskrivs som en lojal Trump-anhängare med bristande professionell kompetens, stod bredvid när presidenten gratulerade spelarna och bjöd in dem till kvällens State of the Union-tal i kongressen.

”Jag kan skicka ett militärflyg eller någonting sådant”, föreslog Trump i samtalet. Erbjudandet möttes av entusiastiska bifall från spelarna. Med typisk Trump-jargong tillade presidenten att han förmodligen skulle bli tvungen att bjuda in det kvinnliga laget också, annars skulle det väl bli riksrätt, ett skämt som framkallade högljudda skratt från spelarna.

Händelsen belyser den maskulina kultur som länge präglat ishockeyn på elitnivå. Sporten har historiskt varit en arena för utpräglad machokultur, där våld och aggressivitet hyllas som idrottsliga dygder. Under samma OS-final hade segerskytten Jack Hughes fått sina framtänder utslagna av en hög klubba – en incident som nästan betraktas som en hedersmedalj i hockeysammanhang.

Ishockeyns våldsamma tradition sträcker sig flera decennier bakåt. Gordie Howe, en av sportens största ikoner under 1950- och 60-talen, var ökänd för sin förmåga att kombinera spelskicklighet med brutal fysisk dominans. Philadelphia Flyers berömda – eller ökända – ”Broad Street Bullies” skapade rubriker när de under en match i Vancouver faktiskt lämnade isen för att slåss med åskådare på läktaren.

Bobby Clarke, en annan legendarisk spelare, blev ökänd för att medvetet ha slagit sönder foten på den sovjetiske stjärnan Valerij Charlamov under Summit Series 1972 – en handling som representerar den politiska laddning som ofta präglat internationella ishockeymatcher under kalla kriget.

I stark kontrast till herrspelarnas respons stod det amerikanska damlagets svar på Trumps inbjudan. De avböjde artigt med hänvisning till ”tidigare planerade akademiska och professionella åtaganden” – ett svar som många bedömare tolkat som ett diskret politiskt ställningstagande.

Kvinnornas agerande speglar en bredare utveckling inom damhockeyn, där spelare i allt högre grad agerar som förebilder både på och utanför isen. De har på senare år varit tongivande i kampen för jämställda villkor inom sporten, där deras professionella status och ersättningsnivåer historiskt legat långt under männens.

Kontrasten mellan herr- och damlagets respons till presidentens inbjudan illustrerar de olika kulturerna som existerar inom samma sport. Där herrspelare ofta fortsätter att omfamna traditionella maskulina värderingar, har damspelare utvecklat en egen identitet som balanserar sportslig excellens med social medvetenhet.

Händelsen inträffar i ett USA där polariseringen mellan politiska läger fortsätter att växa. Presidentens direkta engagemang i idrottsfrågor har blivit allt vanligare, där Trump själv tidigare haft flera uppmärksammade konflikter med idrottare som tagit politisk ställning, särskilt kring frågor som rör rasism och social rättvisa.

Det amerikanska damlagets beslut visar på en mer nyanserad förståelse för idrottens roll i samhället. Deras artiga men bestämda avböjande demonstrerar en medvetenhet om att idrott och politik i dagens medialandskap är omöjliga att separera. Det visar också på en förändrad dynamik inom ishockeyn, där damspelare i allt högre grad formar sportens framtid genom att utmana traditionella könsroller och förväntningar.

”Stil och klass” är orden som används för att beskriva deras agerande – egenskaper som ofta saknats i en sport som historiskt glorifierat rå styrka och aggressivitet framför eftertänksamhet och integritet.