Björn Wiman: Med László Krasznahorkai återgår Svenska Akademien till sitt happy place

Den ungerska författaren László Krasznahorkai utses till årets Nobelpristagare i litteratur, ett val som av många betraktas som väntad men samtidigt djupt förankrad i Akademiens traditionella preferenser.

Svenska Akademien återvänder efter förra årets tilldelning till sydkoreanska Han Kang nu till vad som kan ses som sin litterära hemmaplan – det europeiska kulturlandskapet. Krasznahorkai har länge figurerat på Akademiens korta lista och många litteraturkännare hade redan förutspått hans seger, vilket avspeglades i den igenkännbara tystnad som utbröt i Börssalen när tillkännagivandet gjordes.

”Svenska Akademien börjar bete sig som en ganska förutsägbar algoritm. Det här är ju ett generiskt Nobelprisval – precis den här typen av pristagare som kan sorteras in under kategorin mycket väntade och mycket oklanderliga”, menar litteraturkritiker med insyn i processen.

Valet kan ses som ett uttryck för Akademiens balansgång mellan traditionell europeisk litteratur och mer geografiskt diversifierade val. Kritiker påpekar att detta mönster – där Centraleuropa utgör kärnan i Akademiens litterära universum med sporadiska utflykter till andra världsdelar – förstärker en eurocentrisk världsbild inom litteraturens högsta utmärkelse.

Men Krasznahorkais författarskap har en betydelse som sträcker sig bortom rent litterära kvaliteter. I en tid när Ungern under Viktor Orbáns ledarskap har blivit en symbol för auktoritär utveckling i Europa, har Krasznahorkai framträtt som en skarp kritiker av regimen. Hans litterära röst har konsekvent ifrågasatt den typ av nationalistiska projekt som präglar inte bara Ungern utan flera europeiska länder.

I romanen ”Herscht 07769” gestaltar han detta genom en bisarr berättelse om vandaliserade Bachstatyer i en tysk stad, där högerextremism skildras med den karakteristiska melankoli och sarkasm som kännetecknar hans författarskap. Verket demonstrerar Krasznahorkais förmåga att genom litterära medel belysa samtidens politiska utmaningar.

Krasznahorkais prosa riktar sig främst till litteraturintresserade läsare och kännetecknas av en särpräglad stil med långa, vindlande meningar och en tematisk tyngd. Hans verk kräver ofta ett aktivt engagemang från läsaren, vilket placerar honom i en tradition av intellektuellt utmanande centraleuropeiska författare.

Akademiens val illustrerar också en strategi där man växlar mellan etablerade namn och mer oväntade val för att bibehålla det internationella intresset för Nobelpriset. Trots att Krasznahorkai var ett förväntat val, representerar han en litterär tradition som fortsätter att utmana och problematisera vår samtid.

För Ungerns litterära scen innebär priset en betydande internationell uppmärksamhet, särskilt mot bakgrund av landets komplicerade politiska situation. Det understryker litteraturens roll som motståndsverktyg i samhällen där demokratiska värderingar är under press.

Den ungerska författaren har sedan länge levt delvis utanför hemlandet, vilket speglar den komplexa relation som många östeuropeiska intellektuella har till sina ursprungsländer. Hans författarskap är djupt rotat i centraleuropeiska erfarenheter samtidigt som det transcenderar nationella gränser.

Krasznahorkai blir därmed en representant för den litterära tradition som utforskar Europas mörka historia och samtida utmaningar. Hans verk, med sin distinkta blandning av melankoli, absurdism och samhällskritik, erbjuder läsaren en inblick i de motstridiga krafter som formar det moderna Europa.

När priset nu tilldelats ännu en europeisk författare väcks återigen frågan om Nobelprisets globala ambitioner. Samtidigt bekräftar valet av just Krasznahorkai att litterär kvalitet och politisk relevans fortsätter att vara centrala kriterier i Akademiens bedömning, även när de väljer inom sin traditionella komfortzon.