Mordet på Olof Palme – ett nationellt trauma som fortfarande definierar Sverige

”Det fruktansvärda börjar bli alldagligt.” Så sade Olof Palme när han i oktober 1969 valdes till partiordförande för Socialdemokraterna. En observation som fyra decennier senare framstår som närmast makabert tidlös.

Sjutton år efter dessa ord blev en generation svenskar för evigt förenade i ett kollektivt minne. En skolbuss på väg hem från Alperna, en gråtande vän hela vägen till München. Sedan kom begravningen – en likgiltigt kall marsdag då den vita kistan färdades genom Stockholm medan stadens samtliga kyrkklockor ringde. Människor som kastade blommor på gatorna, allvarsamma män med tungt röda fanor. En dag helt och hållet grå i sitt bottenlösa allvar.

Men när vi nu blickar tillbaka, fyrtio år senare, handlar minnet lika mycket om den uteblivna lösningen på denna nationella tragedi. Hans-Gunnar Axberger sammanfattade i sin bok ”Statsministermordet” det bedrövliga dramat med en sådan syrad saklighet att det fick en underton av folklustspel: länsmannen på väg till Vasaloppet, poliser som jagade svartmuskiga män, ”världens bästa Carlsson” som stekte biff och serverade whisky.

Idag har mordet på Sveriges statsminister förvandlats till ett slags tidsenlig ”true crime” eller ett klurigt Cluedo – men utan lösning i sista rummet. Polisman med walkie-talkie? Missbrukare med revolver? Reklamkonsulent med handlovsväska? Spekulationerna är ändlösa.

Men mordet på Olof Palme är inget sällskapsspel. Det är en allvarlig berättelse om en nedstigning i det sönderfallande folkhemmets djup, där botten aldrig tycks nås. Ju mer man rör runt i utredningens slam, desto märkligare figurer framträder. Genom åren har det misslyckade mordutredningsarbetet avslöjat oväntade aspekter av det till synes moderna och rationella Sverige, där normala svenska medborgare visat sig sysselsätta sig med de mest otänkbara aktiviteter – bombmän med bibelcitat, privatspanare med partibok, vapenfetischister i villastaden.

Berättelsen om mordet på Palme har blottlagt, och fortsätter blottlägga, sanningar om oss själva som nation. Inte vilka vi vill vara eller tror oss vara, utan vilka vi faktiskt är. När vi fortsätter undersöka Palmemordet undersöker vi egentligen oss själva.

Detta är den bestående insikten från det svenska vintermordet 1986. Per Olov Enquist menade i sin essä i boken ”Kartritarna” att det mest betydelsefulla med en händelse kanske inte är vad som hänt, utan hur vi behandlar händelsen i våra drömmar och myter. ”De förklaringar vi skapade gav en bild av våra drömmar, och vår skräck,” skrev han. ”De kunde inte förklara fallet, men de förklarade kanske oss.”

Mordet, och de kaotiska försöken att hitta en mördare, tvingade fram ett slags kollektiv psykoanalys som förhoppningsvis fortfarande pågår. För självsynen måste vi ta itu med förr eller senare.

I sin minnestext i DN den 2 mars 1986 skrev Olof Lagercrantz om tidens politiska våldsretorik: ”Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram.”

Medan världen idag fortsätter röra sig i riktning mot växande konflikter framstår sökandet efter en enskild svensk gärningsman nästan som en trygghetsskapande ritual. Vi kommer sannolikt fortsätta finna både nya och gamla misstänkta som var och en på sitt sätt ”inte går att komma runt”.

Men vad med Olof Palme själv? Går det att komma runt honom och hans politiska arv? Palmes kanske finaste tal hölls bara tre år innan han mördades, där han talade om ”livsloppet” och hur alla människor ställs inför samma grundläggande utmaningar genom livet – att finna vänner i skolan, en plats i arbetslivet, bostad, familj, att se sina barn och barnbarn växa upp, och säkra sin värdighet inför ålderdomen.

”Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé, frigjord från dessa livets villkor,” sade Palme. ”Samhället med dess institutioner är till för att människorna här och nu ska kunna förverkliga sina livsprojekt, leva sina liv.”

Detta var kärnan i socialdemokratins stora berättelse, en berättelse som skapade mycket av 1900-talets Sverige och som handlade om människor som fick värdighet och förståelse för sin plats i ett större sammanhang.

Idag tycks denna till synes självklara politiska idé lika havererad som mordutredningen kring personen som formulerade den. Den moraliska grammatik som Palme kunde ta för given existerar inte längre. Inte ens människovärdet är längre en överenskommen konstruktion.

I dagens Sverige talar högljudda röster om att ”freda folket från packet”, och den partiledare som en gång skrålade med i fyllevisor om Palmemordet leder nu Sveriges näst största parti med statsministerambitioner. Hatspråkets mekanismer fungerar, stora delar av världen styrs av narcissister och oligarker. Som Ukrainas president Zelenskyj uttryckte det när hans land gick in på femte året av krig: det tredje världskriget är redan här.

Men som Palme påpekade redan 1969 – katastrofen är inte oundviklig. ”Insikten växer om att dagens avgörande problem till sin natur är sociala och politiska och således måste lösas med sociala och politiska metoder. Därför kan utvecklingen endast vridas rätt av folken själva.”

Det är kring denna tanke som det historiska minnet av Olof Palme bör byggas. De gemensamma ödesfrågorna handlar i slutändan inte om paradisiska utopier, utan om en konkret vardag med enskilda människors problem och glädjeämnen i centrum.

”Vi är dömda att vara här på jorden,” sade Palme en gång i en tv-intervju. ”Vi måste göra livet så anständigt som möjligt. Det är basen i min politiska filosofi.”