Donald Trumps krigsdepartement har nyligen offentliggjort hundratals tidigare hemligstämplade handlingar som sägs relatera till förekomsten av ufon. I samband med detta har Steven Spielbergs nya film ”Disclosure day” haft premiär – en film som på ytan handlar om utomjordingar, men vars djupare budskap kretsar kring tro, mänsklighet och vårt kollektiva medvetande.

I de flesta fall rör det sig om suddiga och gryniga bilder med oklart innehåll från de nyligen avslöjade militärdokumenten. Konkreta bevis på utomjordiskt liv återstår fortfarande att presentera, trots det omfattande mediala intresset kring ämnet. Ändå väcker både dokumenten och Spielbergs film viktiga frågor om vår existens och vår relation till det okända.

Filmen inleds inne på en wrestlingarena, där män i en brutal koreografi låtsas slå varandra sönder och samman – ett förkonstlat underhållningsvåld som beskrivs som vår civilisations nollpunkt. Handlingen utspelas i en värld på gränsen till kärnvapenapokalyps och handlar om en konspiration för att mörklägga sanningen om utomjordingar.

Sensmoralen är att ett avslöjande behövs för att ena mänskligheten. Men mer än något annat fungerar filmen som en djupt humanistisk appell om att ett annat sätt att leva på jorden måste vara möjligt. De religiösa referenserna i filmen är talrika, både till den judiska och den kristna bibeln, och skapar ett filosofiskt ramverk för berättelsen.

I en av filmens mest utstuderade scener diskuterar huvudpersonerna Bibelns skapelseberättelse. ”Det står i Första Mosebok att vi är Guds främsta skapelse,” påstår en av dem. En klok nunna avbryter: ”På jorden. Det står att vi är Guds främsta skapelse på jorden.” Genom denna dialog öppnar Spielberg för möjligheten att vår plats i universum är mer komplex än vi tidigare trott.

Det som gör filmen särskilt relevant är att den öppnar för ett nytt sätt att definiera människan. Filmen föreslår att våra medvetanden kan hänga samman och att empatin – förmågan att se den andres ansikte – är en mirakulös kraft som kan ta oss ur den förtvivlade situation som vi har försatt oss i.

Spielbergs vision ligger inte långt från verkliga vetenskapliga diskussioner. I vintras publicerade den internationellt respekterade professorn i nanoteknologi Maria Strømme en artikel i tidskriften AIP Advances. Hennes teori gick ut på att allting som finns är lokala manifestationer ur ett informationsfält utanför tid och rum – ett slags universellt medvetande.

Detta medvetande, menade sig Strømme kunna visa, är inte begränsat till individuella processer i våra hjärnor utan är förankrat i ett slags kollektivt fält. Uppsala universitet skrev att teorin, om den stämde, skulle innebära ett lika stort steg som upptäckten att jorden är rund eller Copernicus insikt att den snurrar runt solen.

Maria Strømmes artikel blev dock omgående våldsamt kritiserad av andra fysiker och sedermera avpublicerad. Vetenskapsjournalisten Per Snaprud på Forskning & Framsteg menade att det stora problemet med Strømmes resonemang var att det offentliggjordes i fel forum – i en tidskrift för materialvetenskap snarare än som ett inlägg i den del av filosofin som handlar om medvetandet.

Inom medvetandefilosofin kallas frågan om medvetandets natur för ”the hard problem”. Hur hänger vår inre subjektiva upplevelse av olika fenomen samman med de objektivt mätbara egenskaper som naturvetenskapen utgår från? Varför känner vi doften av en ros eller smaken av jordgubbar på ett särskilt sätt?

De flesta forskare är överens om att medvetandet fortfarande är tillvarons största mysterium, den yttersta hemligheten. På senare år har filosofen Philipp Goff blivit en av frontfigurerna för begreppet ”panpsykism”, det vill säga teorin att medvetandet är en fundamental egenskap som är inbyggd i all materia.

Poängen är att det materialistiska vetenskapliga paradigmet lika lite som Philipp Goffs panpsykism kan framlägga evidens för vad medvetandet är. Sanningen är att vi inte vet. Ingen vet. Just därför måste själva frågan fortsätta undersökas och diskuteras.

Spielbergs film kan ses som ett spekulativt bidrag till denna medvetandefilosofiska diskussion – en hypotes om att vår relation till varandra och världen kan vara organiserad på ett radikalt annorlunda sätt än vad vi i dag tror. Den gestaltar hur det enda rationella är att insistera på människans möjlighet till förändring, också bortom det vi i dag kan förstå eller bevisa.

En del kritiker hånflinar åt Spielbergs vision av en mänsklighet som börjar visa varandra mänsklighet, men frågan kvarstår: vad är egentligen alternativet? Det finns en närmast utomjordisk ironi i att Spielberg är född samma år som Donald Trump – två män med radikalt olika visioner för mänskligheten.

”Disclosure day” landar mitt i en tid då många upplever att världen befinner sig i kris. Filmen föreslår att vad vi behöver är ny kunskap och en ny förståelse av oss själva – något som skulle kunna få världen att skaka i sina grundvalar och sätta vår existens i ett helt nytt ljus.

Det är vi själva som kan åstadkomma detta rationella hopp. Det är vi som kan ingripa och säga att det vi håller på med är outhärdligt, att vi inte kan ha det så här längre. Varken medkänslan eller medvetandet går kanske att förklara fullständigt, men det hindrar oss inte från att försöka förstå och förändra.