Björn Wiman: Vad blir Trumps nästa drag – krigsfartyg mot Köpenhamn?

USA:s kidnappningsoperation mot Venezuelas ledare skapar farligt prejudikat

I en dramatisk utveckling som skakar om den internationella politiska ordningen har USA:s militär och säkerhetstjänst genomfört vad som beskrivs som en regelrätt kidnappning av Venezuelas president Nicolás Maduro. Aktionen, som tycks ha utförts utan tydlig rättslig grund, representerar ett allvarligt avsteg från traditionella internationella normer.

För att förstå den historiska kontexten kan vi reflektera över en anekdot som författaren P O Enquist delade för ett kvarts sekel sedan. Han beskrev hur han som pojke under andra världskriget var upprörd över att Sverige inte hade några slagskepp lika fruktansvärda som tyskarnas Bismarck eller britternas Hood. En lokal ”flottstrateg” i norra Västerbotten förklarade då för den unge Enquist att sådana mäktiga fartyg faktiskt skulle vara värdelösa i Stockholms skärgård – de var för stora, skulle gå på grund och kunde inte manövrera i den trånga arkipelagen.

Denna analogi får ny relevans i dagens globala sammanhang. I den rådande maktordningen tycks USA:s doktrin vara att om ”kobbar och skär” – eller internationell lag och respekt för andra nationers suveränitet – står i vägen för deras planer, så kringgås dessa hinder helt enkelt. Spelreglerna förändras efter de mäktigaste aktörernas vilja.

Symbolvärdet i USA:s agerande mot Venezuela kan knappast överdrivas. Världens redan vacklande regelverk har än en gång vänts upp och ned. Att godtyckligt kidnappa ett statsöverhuvud, även om Maduro är känd som en auktoritär ledare, utan tydlig rättslig grund signalerar en farlig ny riktning i internationell politik.

Denna händelse väcker oroande frågor om framtiden. Om USA kan agera på detta sätt mot Maduro i Venezuela, vad hindrar då Rysslands Vladimir Putin från att tillämpa samma taktik mot Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj? Eller Kinas Xi Jinping från att se detta som en öppen inbjudan att invadera Taiwan och avsätta dess regering?

Det är svårt att överskatta allvaret i dessa händelser. För bara tio år sedan skulle många ha betraktat sådana scenarier som otänkbara – att den amerikanska säkerhetsdoktrinen skulle inkludera avsättande av demokrativänliga regeringar i Västeuropa, eller att USA öppet skulle skryta om att ha släpat ut en annan nations ledare ur hans sovrum, i en operation som mer påminner om en actionfilm än om seriös diplomati.

Samtidigt fortsätter USA:s tidigare president Donald Trump att uttrycka expansiva territoriella ambitioner. Vid en presskonferens före jul upprepade han sitt krav på att ”ha Grönland”, och tillkännagav planer på att bygga ett nytt krigsfartyg – ”större än något som tidigare byggts i världshistorien” – uppkallat efter honom själv.

Symboliken är slående. Precis som i Enquists barndomsberättelse finns en fascination för överväldigande militär styrka, men nu utan den begränsning som geografiska realiteter tidigare utgjorde. I dagens värld verkar den starkaste aktören kunna omforma verkligheten efter sina önskemål, oavsett konsekvenserna för internationell lag och ordning.

Detta utgör ett alarmerande prejudikat. Vad som nyligen verkade otänkbart har blivit verklighet, och nästa steg i denna utveckling är svårt att förutse. Kommer vi att se krigsfartyg mot Köpenhamn? En kidnappning av Danmarks statsminister Mette Frederiksen med krav på Grönland? Även om dessa specifika scenarier kan verka långsökta, har gränserna för vad som anses acceptabelt i internationell politik flyttats dramatiskt.

Den internationella gemenskapen står nu inför utmaningen att hantera denna nya verklighet, där mäktiga nationers intressen tycks trumfa etablerade regler och normer för mellanstatligt beteende.