Blonderade satanister går bärsärk i härligt fräck religionssatir

Alex Garlands dystopiska uppföljare ”The Bone Temple” finner sent sin egen röst

Apokalyptiska skräckvisioner fortsätter att locka publiken till biosalongerna, denna gång med ”28 years later. The bone temple” – den andra filmen i den nya planerade trilogin som följer upp den kultförklarade brittiska zombieserien.

Zombieapokalypsens värld har återuppstått under ledning av regissören Nia DaCosta, medan originalfilmens skapare Alex Garland står för manuset. Dock har Danny Boyle, som regisserade den första ”28 dagar senare” från 2002, tagit ett steg tillbaka och fungerar endast som producent i denna uppföljare.

För DaCosta, som tidigare regisserat skräckfilmen ”Candyman” (2021) och superhjältefilmen ”The Marvels” (2023), verkar franchisevärlden vara en kreativ lekplats. Trots detta saknar ”The bone temple” mycket av den visuella särprägel och det innovativa berättande som kännetecknade originalet, vilket gör att man kan ifrågasätta värdet av att introducera en ny röst i serien.

Filmen fortsätter direkt där föregångaren ”28 years later” slutade och följer ännu en gång temat att människan är det värsta monstret i en värld där samhällsordningen har kollapsat. Denna gång gestaltas hotet av en satanistisk sekt vars medlemmar alla bär blonda peruker och kallas för ”Jimmy” eller ”Jimmima” – en uppenbar referens till den ökända brittiska pedofilen Jimmy Savile.

Jack O’Connell, som också nyligen imponerade i vampyrfilmen ”Sinners” (2025), spelar sektens karismatiska ledare med en skrämmande intensitet som bekräftar hans förmåga att gestalta övertygande psykopater. Bland sektens nyaste medlemmar finns Spike, spelad av Alfie Williams, som tvingats in i gemenskapen. Han var också huvudpersonen i den föregående filmen.

Parallellt med sektens framfart möter vi Ralph Fiennes som spelar en andlig läkare som försöker tämja en enormt farlig zombie vid namn Samson, gestaltad av Chi Lewis-Parry. Denna del av berättelsen känns som en naturlig fortsättning på den föregående filmens tematik, men behandlas mestadels som ett sidospår till sektens grymheter.

Det är först när dessa parallella historier sammanflätas som filmen verkligen hittar sin egen röst. När galenskaperna lugnar ner sig vid ”the bone temple” – ett monument för själslig kontemplation – vaknar filmen till liv och skapar något eget inom det etablerade universumet. Detta är välkommet, särskilt eftersom genren med laglösa grupper i postapokalyptiska miljöer har blivit alltmer uttjatad efter att ”28 veckor senare” inspirerat otaliga andra filmer, serier och spel.

Filmens sista akt bjuder på svart religionssatir som kulminerar i en minnesvärd scen där Ralph Fiennes karaktär spårar ur till tonerna av Iron Maiden. Tyvärr kommer dessa kreativa inslag för sent i berättelsen. De vanhelgande löjligheterna, som faktiskt ger filmen dess bästa stunder, hade med fördel kunnat introduceras tidigare.

I en tid när Hollywood återupplivar gamla filmserier på löpande band – som den nyligen utgivna metaparodin ”Anaconda” (2025) med Paul Rudd och Jack Black – är det inte förvånande att även zombieuniversumet i ”28 dagar senare” har fått nytt liv. Men till skillnad från många andra återupplivade franchises finns det åtminstone glimtar av originalitet i ”The bone temple” – även om de kommer sent i handlingen.

För fans av dystopisk skräck och speciellt för de som följt serien sedan starten erbjuder ”28 years later. The bone temple” tillräckligt med spänning och nya vrider för att motivera ett biobesök, om än med något sänkta förväntningar.