Burdus Beethoven och Tiktok-vänlig hitparad när Trettondagen firades i Berwaldhallen

I Berwaldhallen fortsätter traditionen att göra klassisk musik mer tillgänglig för en bredare publik. Årets Trettondagskonsert bjöd på ett färgglatt potpurri av musikstycken från olika epoker i en festlig inramning som lockade både vana konsertbesökare och nya lyssnare.

Konserten presenterade ett varierat program där verk av Monteverdi, Sibelius, Beethoven och Ravel fick samsas i en sorts ”greatest hits”-upplägg. Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Cathrine Winnes kompletterades av Radiokören samt komikern Jonatan Unge som kvällens konferencier.

Utöver de väletablerade klassikerna framfördes även några mer oväntade inslag, däribland Leroy Andersons lekfulla ”Plink, plank, plunk!” – ett stycke som helt bygger på pizzicatoteknik där stränginstrumenten knäpps istället för att strykas med stråke. Ett annat oväntat men uppskattat inslag var den samtida tonsättaren Anna Clynes ”Masquerade”, som snabbt blev en favorit hos publiken.

För att ytterligare lätta upp stämningen agerade Jonatan Unge som en burdus Ludwig van Beethoven. Med träffsäker komisk tajming levererade han skämt om violasternas ”klumpiga händer” och violinisternas ”storstråkslugn”. Trots att han i ett självdistanserande ögonblick påpekade att han inte skrivit materialet själv, bidrog hans framförande avsevärt till kvällens underhållningsvärde.

Ett genomgående tema för konserten var de korta formaten. Inget musikstycke översteg fem minuter och alla ”tråkiga” passager hade strukits. I en tidigare intervju i P2 avslöjade Unge att dirigenten Cathrine Winnes och orkestern upplevde det som pinsamt att behöva avbryta Beethovens Eroica-symfoni redan vid den 153:e takten. Lösningen blev att Unge fick avbryta orkestern som en del av föreställningen, vilket friskrev musikerna från ansvaret för denna musikaliska hädelse.

Detta upplägg påminner om ett slags klassiskt musik-Tiktok, där inget får riskera att tråka ut publiken. Även om formatet kan diskuteras, fungerade konceptet väl för att väcka intresse hos nya lyssnare.

Radiokören, som endast medverkade i några av kvällens nummer, bekräftade sitt rykte som en av världens främsta körer. Många i publiken uttryckte att de gärna hade hört mer från denna exceptionella ensemble.

Bland solisterna utmärkte sig särskilt trumpetaren Ellinor Bengtson, som framförde både Haydns trumpetkonsert och utdrag ur Piazzollas ”María de Buenos Aires” med exceptionell klang och teknisk briljans. Hon visade prov på en musikalisk mognad som befäster hennes position som en av Sveriges mest lovande trumpetsolister.

Sopranerna Julia Sporsén och Mari Eriksmoen lyfte konserten ytterligare med sina tolkningar av operaklassiker av Puccini och Delibes. Särskilt minnesvärd blev deras samstämmiga framförande av Monteverdis kärleksduett ”Pur ti miro”, ackompanjerad av smäktande stråkar. Sporsén imponerade med sin kraftfulla röst och intensiva närvaro på scenen, medan Eriksmoens mjuka tonbildning skapade en perfekt balans mellan de två sångerskorna.

Som helhet erbjöd Trettondagskonserten en underhållande kväll, där Jonatan Unges komiska inslag bidrog till en avspänd atmosfär. Ur ett rent musikaliskt perspektiv kan man dock hävda att Sveriges Radios Symfoniorkester kommer bäst till sin rätt i mer traditionella konsertformat, där musikens egen kraft får utvecklas fullt ut utan avbrott eller förkortningar.

Berwaldhallens strategi att locka nya målgrupper genom att sänka trösklarna till den klassiska musiken är lovvärd, men väcker också frågor om hur man balanserar tillgänglighet med respekt för musikens inneboende kvaliteter. Kvällens konsert visade dock att det finns utrymme för båda aspekterna – uppskattning av klassisk musik kan ta många former, från djup kontemplation till lättsam underhållning.