Carla Sehn glänser i originellt och stökigt konstbluffsdrama

Det senaste tillskottet på svenska biodukar tar oss in i konstvärldens mystiska maktkorridorer. Julia Thelins långfilmsdebut ”Mecenaten” utforskar identitet och makt genom ett psykologiskt laddat kammarspel som balanserar på gränsen till thriller.

I filmens centrum står en anonym städerska, spelad av Carla Sehn, som arbetar i konsthandlaren Annika Frankes pampiga villa. Städerskan, vars namn aldrig avslöjas, rör sig närmast osynlig genom de exklusiva rummen fyllda av värdefull konst. När hon upptäcker att Franke ska resa till New York vaknar något inom henne – en möjlighet att för en gångs skull bli sedd.

Hon antar snabbt galleristens identitet och kastar sig in i konstvärlden. Genom ett möte med två aspirerande konstnärer som arbetar extra som servitörer på en vernissage dras hon in i ett komplicerat spel där maktbalansen ständigt förskjuts.

Filmen utspelar sig i en värld av strikta klädkoder, tysta överenskommelser om smak och tydliga hierarkier. Men istället för att enbart fokusera på de champagnedrickande vernissagegästerna i svarta designerkläder, väljer Thelin att närma sig miljön från ett helt annat håll – genom tjänstefolkets ögon.

”Mecenaten” är dock inte särskilt intresserad av realism. Det handlar snarare om ett förhöjt kammarspel kring sex, lögn och konst. Man kan invända mot hur enkelt städerskan glider in i rollen som konstvärldens makthavare, men det är heller inte filmens främsta ambition att vara verklighetstrogen.

Trion som utgör filmens kärna – den falska konsthandlaren och de två unga männen – hamnar i ett intensivt triangeldrama under en festnatt som tycks oändlig. Alla relationer står på osäker grund. Ser konstnärerna i ”Annika Franke” en väg till framgång, eller utnyttjar de bara situationen? Spelet handlar om makt: hennes potentiella ekonomiska och kulturella kapital mot männens fysiska övertag.

Carla Sehn, som tidigare imponerat i Netflixserien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, gör en nyanserad tolkning som är betydligt mer subtil än hennes tidigare roller. Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham lyckas inte riktigt nå upp till Sehns skådespelartalang, men kemin mellan de tre fungerar och håller spänningen vid liv ända till slutet.

Johan Hannus sofistikerade foto förstärker berättelsen när dramaturgin ibland haltar. Det blir visserligen några upprepningar för mycket, men det djärva angreppssättet gör ”Mecenaten” till något ovanligt i svensk film. Den referensrika filmen leker också med konsthistorien, bland annat genom den uppseendeväckande performancen som de unga konstnärerna vill imponera med – ett verk med rikliga mängder blå färg som för tankarna till Yves Klein, Godards ”Tokstollen” och den kommersiella gruppen Blue Man Group.

Regissören Julia Thelin släpper lös ett kontrollerat kaos men lyckas ändå hålla ihop det spretiga dramat till en sammanhållen enhet. ”Mecenaten” är en berättelse som vågar vara både störig och stökig utan att be om ursäkt. Även om konstvärlden mest fungerar som en projektionsyta för ett klassiskt spel om klass och makt, skapar det en elektrifierande utgångspunkt för historien.

Filmen ansluter sig till en rad svenska produktioner som utspelar sig i kulturvärlden, såsom Hans Alfredsons ”Falsk som vatten”, Ruben Östlunds ”The Square” och Ivica Zubaks ”Måste gitt”. Men ”Mecenaten” hittar sin egen väg genom att kombinera konstvärldens glassighet med en thriller-inspirerad berättelse om stulen identitet.

Julia Thelins långfilmsdebut har belönats med fyra av fem möjliga betyg och visar på nya perspektiv inom svensk film. Med sitt utforskande av konstvärldens hierarkier och gränslösa rollspel erbjuder ”Mecenaten” en fängslande filmupplevelse som fortsätter resonera långt efter att eftertexterna rullat.