Carsten Jensen: Mette Fredriksens krigsfantasier påminner om Putins

Danmarks försvarsupprustning: En kritisk analys av nationens militära strategi

De senaste decennierna har Danmarks största bidrag till världsfreden varit försvarsmaktens påstådda inkompetens, menar den danske författaren och journalisten Carsten Jensen i en skarp analys av landets försvarspolitik. Trots nederlag i samtliga militära konflikter sedan millennieskiftet satsar Danmark nu kraftigt på upprustning med fregatter och bombflygplan, samtidigt som landet enligt Jensen är anmärkningsvärt oförberett på moderna hybridkrig och drönarattacker.

Statsminister Mette Frederiksen driver en omfattande militär satsning och förespråkar att fem procent av BNP ska läggas på försvaret. Hon har även uttryckt ambitioner att Danmark ska förvärva långdistansmissiler med kapacitet att nå mål djupt inne i Ryssland. Jensen liknar hennes hållning vid Donald Trumps planer att döpa om USA:s försvarsdepartement till krigsdepartementet och menar att Frederiksen borde byta titel från statsminister till krigsminister.

Parallellt med den militära upprustningen manar Frederiksen till vad hon kallar ”andlig upprustning”. Hon vill att danskarna ska förbereda sig mentalt för krig och vädjar till både konsten och kyrkan att delta i denna process. Jensen ser detta som problematiskt och menar att det Frederiksen eftersträvar är blind lojalitet mot staten, inte kritiskt tänkande.

”De första offren för den andliga upprustningen kommer att bli konsten, sedan universiteten, sedan demokratin. Sökande, tänkande, kännande människor är olämpliga som krigsmateriel,” skriver Jensen och uttrycker oro för att en nation i permanent krigstillstånd underminerar de demokratiska grundvärderingarna.

Enligt Jensen har den ryske presidenten Vladimir Putin, som Danmark förbereder sig för att möta i en potentiell konflikt, redan vunnit på ett ideologiskt plan. För att bekämpa Putin måste Danmark, enligt de som förespråkar andlig upprustning, anta liknande värderingar – med betoning på traditionella livsstilar och konservativa ideal. Detta ser Jensen som djupt problematiskt och påpekar att Putin och Frederiksen i sin upprustningsiver har mycket gemensamt.

Den danska socialdemokratin har enligt Jensen genomgått en dramatisk förändring. Vid partiets årsmöte i september var invandringsfrågan central, där Frederiksen betonade att invandrare med bakgrund i Mellanöstern underminerar det danska samhället. Jensen hävdar att rasistiska uttryck nu är normaliserade inom partiet, något han ser som ett tecken på att högerpopulistiska Dansk Folkeparti har vunnit den ideologiska kampen, trots att partiet nu är politiskt marginaliserat.

Som ett led i den andliga upprustningen har Danmark infört en ny litteraturkanon, där Nobelpristagaren Johannes V. Jensen inte längre tillhör de författare som är obligatorisk läsning i skolan. Jensen ser detta som anmärkningsvärt, då Johannes V. Jensen förespråkade kulturell mångfald och ansåg att det var mötet mellan olika kulturer som ledde till skapande, inte isolation.

”Varför ska en kanon vara nationell? Varför kan den inte rymma Homeros och Sapfo, Lao Tse och Du Fu, Shakespeare och Tolstoj, Virginia Woolf, Sylvia Plath och Toni Morrison?” frågar sig Jensen. Han ser litteraturens universalitet som dess främsta styrka och menar att den borde fostra världsmedborgare snarare än nationalister.

Jensen betonar att han inte är pacifist – hans pacifistiska övertygelse skakades under Balkankrigen när han såg hur danska politiker och författare tystnade inför folkmordet på 130 000 bosnier. Han erkänner att krig ibland kan vara oundvikligt, men varnar för att krig alltid undergräver demokratiska ideal.

Som motpol till den andliga upprustningen föreslår Jensen vad han kallar ”andlig uppblomstring” – en strävan efter omsorg och omtanke om människor oavsett bakgrund. Han avslutar med ett citat av Toni Morrison: ”Vi är inte här för att rädda världen. Vi är här för att älska den.”

Jensens kritik mot Danmarks försvarsupprustning belyser den ständiga spänningen mellan militär säkerhet och bevarandet av demokratiska värderingar – en balansgång som blivit allt mer aktuell i ett Europa präglat av växande säkerhetspolitiska utmaningar och ett förändrat geopolitiskt landskap.