Cate Blanchett: ”Välfungerande familjer är en sorts fiktion”

Cate Blanchett utforskar familjens komplexa dynamik i prisad Jarmusch-film

När Cate Blanchett var endast tio år gammal dog hennes pappa plötsligt i en hjärtinfarkt – en avgörande förlust som präglat hennes liv och gett henne djupare insikter om familjedynamik och syskonrelationer. Dessa erfarenheter har hon kunnat använda i sitt arbete, särskilt under inspelningen av Jim Jarmuschs senaste verk ”Father mother sister brother”, en underfundig antologifilm om dysfunktionella familjer som nyligen belönades med Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig.

– Välfungerande familjer är bara en sorts fiktion. Det finns ingen lösning på den härliga, smärtsamma, irriterande och förvirrande röra som familjer ofta är. De är som en klåda man aldrig riktigt kan stilla, förklarar Blanchett under en intervju på ett hotellrum i London.

Filmen ”Father mother sister brother” består av tre separata berättelser, där Blanchett medverkar i mittendelen som utspelar sig i Dublin. Där spelar hon den stela och duktiga dottern Timothea som tillsammans med sin rebelliska influencer-syster Lilith (Vicky Krieps) besöker sin bästsäljande författarmoder (Charlotte Rampling). Familjeträffen utvecklas till en tryckt teceremoni där outtalade aggressioner sjuder under ytan och gamla roller befästs med bitter eftersmak.

– Filmen är som en liten mästarklass i återhållsamhet. Vi pratade mycket om allt vi inte sade i scenerna – om vad våra karaktärer bar på men aldrig uttryckte, säger skådespelerskan.

Intressant nog var Blanchett ursprungligen påtänkt för rollen som den vildare systern Lilith, men både hon och Vicky Krieps ville utmana sig själva genom att byta roller.

– Jag tyckte det var intressant att gestalta någon som anses vara tyst, tråkig och inte slukar allt syre i rummet, en figur som förbises men ändå har ett rikt inre liv, förklarar Blanchett.

Till skillnad från sin stela rollfigur är den 54-åriga australiensiskan full av energi när hon talar – hon gestikulerar ivrigt och låter händerna röra sig kors och tvärs i luften. Timotheas rigida kroppsspråk i filmen visar Blanchetts skicklighet i att fysiskt gestalta en karaktär.

– Det var intressant att fånga den inneboende stelheten, den formella stämningen och känslan av att spela teater. Jag tror att de flesta familjer har ett slags performativt inslag – att vi ofta spelar en roll inför varandra, reflekterar hon.

Inför inspelningen skapade Blanchett och hennes medskådespelare en egen familjekänsla genom att umgås intensivt under två veckor, med middagar och långa samtal på Charlotte Ramplings hotellrum.

– Det blev nästan som ett två veckor långt pyjamasparty där vi blev som en liten familj som pratade om familjer. Jag imponerades av hur mycket Rampling ville diskutera det inre livet hos sina roller, berättar Blanchett.

Trots noggrant förberedda scener och skrivna repliker blev det en hel del improvisation under inspelningen, något som Blanchett uppskattar.

– När man sitter vid ett tebord med Charlotte Rampling och Vicky Krieps vore det korkat att inte följa sin instinkt. Till slut blev det som ett schackspel – när vi väl lärt oss spelet fick vi upprepa det tills det såg ut som ren improvisation. Det finns alltid ett kontrollerat kaos i Jims filmer – en särskild atmosfär som känns väldigt fräsch.

Arbetet med filmen fick Blanchett att reflektera över sin egen familj och hur invanda mönster förs vidare mellan generationer. Hon beskriver sin egen syskonrelation som ”djup och nära” men är medveten om hur komplex syskondynamik kan vara.

– Det intressanta är att syskon ofta utvecklas till väldigt olika personer, men när de återförenas faller de lätt tillbaka i gamla mönster från barndomen. Jim ville till exempel att de två systrarna skulle hålla varandra i handen som små flickor – något som aldrig skulle ske i något sammanhang i deras vuxna liv.

För Blanchett innebär återföreningen med Jarmusch ett kärt möte, över 20 år efter deras förra samarbete i ”Coffee and cigarettes” (2003), där hon spelade både sig själv och sin fiktiva avundsjuka kusin.

– Det är alltid en glädje att återvända till regissörer man litar på. Jag har haft förmånen att arbeta med många stora regissörer, och det de har gemensamt är en tydlig vision men också en öppenhet för det oväntade.

Den Oscarbelönade skådespelerskan, känd från allt från ”Elizabeth” och ”Sagan om ringen” till ”Tár” och ”Thor: Ragnarök”, menar att det är stor skillnad mellan att jobba med Jarmuschs småskaliga indiefilmer och större produktioner.

– På stora produktioner är det mer brus och fler människor bakom kameran. Med Jarmusch får man skapa en rollfigur från grunden och lojaliteten ligger hos regissören, inte universumet.

Lojalitet är också centralt i Blanchetts samhällsengagemang. Hon är sedan länge en stark röst i debatten om mänskliga rättigheter, flyktingfrågor, klimat och jämställdhet.

– Allt är ett enda trassligt nystan för människan som art, men jag ger inte upp hoppet. Jag tror på empati som grund för konfliktlösning – särskilt i en tid när känslor riskerar att bli varor. I dagens senkapitalistiska samhälle måste vi verkligen slå vakt om medkänsla och solidaritet, säger hon bestämt och tillägger efter en kort paus: – Empati är vår superkraft!

”Father mother sister brother” visas på Göteborgs filmfestival den 22, 23 och 31 januari och får svensk biopremiär den 10 april.